Farbror Gösta i Höör

Redaktör Nilsson, min farbror Gösta var inte min köttslige farbror utan min mormors närmaste granne i Höör från stora vägen räknat. Om jag har slagit upp rätt redaktör Gösta Nilsson så ska han ha fötts 1892 i Skabersjö socken på Ystadvägen, ungefär mitt emellan Malmö och tätorten Svedala nära bokskogen – en väg som även leder till Sturups flygplats idag. Födelseåret kan stämma, eftersom han var cirka tio år yngre än min mormor, men bra mycket äldre än mina föräldrar. Trots att han var min kompis uppfattade jag honom som rätt gammal, även om han inte ens fyllt sextio. En av mina bästa kompisar var ju min farfar som ju var gammal, fast bara sex år äldre än farbror Gösta. Eftersom han högaktningsfullt titulerades ”redaktör Nilsson” eller bara ”Redaktören” och hans betydligt längre mörkhåriga fru (tant Anna?) ”Redaktorskan” förstod till och med mitt fyra-femåriga jag att min kompis var en betydelsefull person.

Såvitt jag kan erinra mig var han sportredaktör, fast det hette idrottsredaktör dåförtiden, i ”Sydsvenskan”, med andra ord Sydsvenska Dagbladet Snällposten (SDS, ober. lib.), den stora dagstidning vi själva prenumererade på då 1947–52. Den var nog Skånes mest betydelsefulla tidning, i konkurrens med socialdemokratiska ”Arbetet” (som Farfar och Farmor prenumererade på), redan på den tiden och definitivt senare. Det enda jag uppskattade just då var att den hade väldigt många bra seriestrippar som till exempel ”Roy Rogers” och kanske ”Mandrake” och ”Tom Puss”. Farbror Gösta var ganska kort och tjock men bredaxlad och hade buskiga ögonbryn och en liten vit hårkrans kring flinten. Såhär cirka 70 år efteråt tänker jag att han som idrottsredaktör förmodligen hade en bakgrund som idrottsman, i så fall skulle jag satsa på simmare eller vattenpolospelare, eftersom han högt upp i åren idkade vinterbad i malmöklubben ”Isbjörnarna”, vilka brukade uppvisningsbada i och på de frusna kanalerna i Malmö om vintrarna.

Farbror Gösta bodde alltså större delarna av året i Malmö, men jag kan inte minnas att jag någonsin träffade honom där. Hela sommarsemestern, julen och många helger tillbragte han dock i huset i Höör som alltså var granne till min mormor Karins ”Villa Solhäll” – kanske låg det till och med på mark som tillhört mormor och morfar. I huset bodde även hans fru och stundtals hans vuxna barn som jag tror kallades ”Lillill” och ”Boje”. Dessa ganska vuxna barn var båda mörkhåriga som sin mor, men dottern Lillill var mera utflugen när jag träffade familjen kring 1948–49 och Boje träffade en tjej och flyttade inte så många år senare. Hushållet förestods av en husa med rött ansikte och även för mig svårförståelig grovskånsk dialekt och som hette Augusta, uttalat mera som ”Agosta”.

Den söte gossen på cirka fem år på bilden är alltså jag. Mannen i hatten är Gösta och vi väger upp fisk i Höör.

Farbror Gösta i Höör

Även om jag försökte prata med alla och i början främst Boje så var det endast farbror Gösta som visade mig ett bestående intresse. Han verkade tycka det var kul med en lillgammal och frågvis yngling i åldern dryga tre till fem år. Och han visade sig gilla att fantisera precis lika mycket som jag själv. Han hade verkligen en härlig fantasi, så vi ljög ihop under våra långa promenader, där han använde stödkäpp/promenadkäpp och så småningom blev alltmera andfådd. Vi fortsatte att fantisera även genom dassdörren med spjälorna, om han behövde gå dit. Jag minns att han stånkade en del där med, men det utgjorde inget hinder för intellektuellt utbyte mellan våra generationer.

Jag gillade hans hemtrevliga röklukt, hans pipor och cigarrer och gula tänder. Han hade Marten Toonders "Tom Puss" i flera album hemma, liksom flera årsalbum av SDS' begåvade politiska tecknare Anders Steen(”Lille Figge”). Jag måste ha fått 1948 års album (”Stenkol” hette det nog) via honom, men jag tror att jag fick det några år senare efter att ha bläddrat i och beundrat det varje gång jag hälsade på. Även de fina teckningarna i Tom Puss med alla detaljerna, inte minst i biblioteket på Bumble Hall, där katten Tom Puss´ björnkompis Oliver Bumble residerade. När vi fantiserade tillsammans handlade det mest om min egen fantasifigur, den långe Kisse-Farbror Lasse som var en apokryfisk figur i Pelle Svanslös som jag själv lagt till som en sorts superhjälte, när Feta Trisse inte var stark nog. Så småningom bröts han ut ur Pelle Svanslös och levde sitt eget liv som kejsare över planeten Terius, men det är en annan historia. Alltnog, varje gång vi såg en skylt med KF (dåtidens COOP) så betraktade farbror Gösta och jag det som ett bevis för Kisse-Farbror Lasses existens. Vi hade först en annan påhittad figur som hette ”Farbror Mugge” (kanske döpt efter den kände mungon i Djungelboken, fast han ju egentligen hette ”Riki-tiki-tavi”) och som vi såg skymta överallt, i passerande järnvägsvagnar, i hönsgården på granntomten och i bäcken, där vi doppade oss på sommaren.

Farbror Gösta hade ”något åt hjärtat” som fick honom att stanna upp under promenader och ta ett litet piller (liksom min farfar) och en dag var han bara död i en ålder betydligt lägre än den jag själv befinner mig i nu. Jag tror att han hade gått i pension från tidningen något år tidigare, men om han hade uppnått 65 eller gick i förtid av hälsoskäl vet jag inte. Jag bör ha varit cirka tio år gammal eller möjligen lite mer, när det hände. Det var konstigt att gå över till redaktörsvillan när han inte längre var där. Ja, honom skulle jag gärna träffa igen, om jag fick välja. Kanske skulle han bjuda mig på en glass som här någonstans i centrala Höör, troligen sommaren 1951 (med reservation för -50).

Ritat av mig, Figge

Fick upp lite mera fakta angående Anders Sten som var både verksam som närmast autodidakt målare, tecknare - främst politiska karikatyrer och teaterskisser, kåsör (signaturen "Figge") och hade en akademisk grad (fil.kand i Konsthistoria, tror jag).

Han tecknade mestadels i skånska tidningar (annars hade han varit mera rikskänd) och framför allt SDS, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, gemenligen kallad "Sydsvenskan" - fortfarande en bra och omfångsrik dagstidning, ober. lib. men klart åt höger.

Att Anders Sten med sin ganska högborgerliga bakgrund var högersympatisör var inte ägnat att förundra. Man kunde utläsa det ur hans politiska teckningar, där han dock med en viss kärlek ändå tecknade den slingerbente Tage Erlander(s) och hans koalitionsbroder Gunnar "Rådom" Hedlund från bondeförbundet(c). Historien upprepar sig i jöken i år. Ajöken?

Men att han gillade den lille humoristen Jarl Hjalmarson, dåvarande högerledaren(h = m) med flugan framgick tydligt. Jag älskade, som sagt, hans årliga album med vitsiga namn som "Stenkol" (1948), "Stenkulor" och senare bara "Stengubbar", vilka jag önskade mig i julklapp flera år. Har jag tur har jag kvar dem i någon flyttkartong, eftersom de tycks ha ett visst samlarvärde. Det framgår av källorna till illustrationerna ovan och nedan.