Del 1. 1950-talet, Stockholm vs Landsorten, kanske mest det tidiga femtitalet.

Att det delvis rörde sig om olika kulturer, mera tydligt i Borås än i Göteborg och Malmö, tycker jag mig finna, om jag tittar på de städer jag bebott (i Ö-vik och Örebro på 40-talet var jag för liten för att minnas sådant). Inte hade jag heller någon personlig erfarenhet av Stockholm förrän hösten 1956, när jag just fyllt 11 år. Ännu tydligare fann jag skillnaden längre ut på landsbygden i Höör hos min mormor och i Kärradal, norr om Varberg på sommarnöje, där jag mötte ortsbefolkningen och bläddrade i veckotidningar och andra publikationer. Jag var fortfarande för ung för att ha erfarenhet av dansbanor och folkparker, utom som åskådare sista sommaren i Kärradal 1956.

Om Svensk Damtidning, Idun, Hemmets Veckotidning och Allers ska jag inte prata så mycket nu. Inte så mycket Se eller Vecko-Revyn eller Min Melodi heller - de influerade mig också tidigast 1956-57. Inte heller Lyckoslanten, serietidningarna och absolut INTE några porrtidningar. Nej här blir det mera de tidningar vare sig jag eller någon i släkten prenumererade på och som jag alltså läste hos kompisar eller kanske ännu mer hos deras äldre bröder, födda 1939-43, nämligen framför allt Rekord Magasinet. Och, inte att förglömma, den enda kanalen i Sveriges Radio, sedermera Program 1, där fortfarande Sven Jerring var en återkommande reporter och ledde barnprogram, Gösta Knutsson förekom flitigt och den stora stjärnan Lennart Hyland (som faktiskt bodde några somrar just i Kärradal och som jag träffade någon gång där). Lennart Hyland (sportreporter liksom Putte Kock och Sven Jerring) vidgade våra vyer genom att ordna familjeprogram med gäster, både musikaliska och andra, lura alla lyssnare att fira frufridagar och annat. Och inte förrän senare kom Radio Luxemburg och andra kanaler att utgöra en faktisk konkurrens. Och tv hade ännu inte slagit igenom.

Det är i dessa sammanhang som mångsysslaren, före detta bandyspelaren, journalisten, författaren och framför allt impressarion/agenten Torsten Adenby, född Andersson arbetarson från Stockholm, slår igenom och skriver kontrakt med bandyspelaren, amatörsångaren och den mera tveksamme flottaren från Bollnäs, Gösta "Snoddas" Norgren. Dennes uppförande av "Flottarkärlek" i Hylands program "Karusellen" (om det hade fått det namnet då) gick hem i stugorna någonstans kring 1951 och många lärde sig både texten och melodin, dragspelen plockades fram och Snoddas kunde turnera i folkparkerna många säsonger efter detta. Adenby knöt även till sig Ingeborg Nyberg, ett annat sångfenomen från radio och veckotidningar och flera andra artister, skådespelare och idrottsmän. Han var på många sätt sin tids Bert Karlsson.

Edwin Ahlqvist, född i Sörmland men verksam från tidiga ungdomsår till sin död i Göteborg 1984, både påminde om Adenby och inte. Han verkar ha behållit en socialistisk, eller åtminstone socialdemokratisk samhällssyn trots sina framgångar och var en svuren antinazist under kriget och framåt. Han var redaktör, tidningsutgivare (väsentligen RekordMagasinet), boxningspromotor och boxningsmanager, framför allt för Ingemar "Ingo" Johansson. Många var de boxningsgalor han stod bakom med först Olle Tandberg och sedan Lennart Risberg från stockholmsklubben BK Örnen och därefter med Ingo och andra boxare från västsverige som andranamn: Thörner Åhsman, Olle "Skofteby" Bengtsson, Bosse Högberg. Man kommer ännu ihåg hur affischerna såg ut på den tiden.

Mera miljöer från the 50-ies lite litteratur, musik och film, kanske?

Såhär efteråt tänker jag att det var tiden då Sverige hukade inför det internationella språnget - det gällde både för litteratur, idrott, teater och film. Vi hade ett gott utgångsläge, inte minst ekonomiskt efter att ha sluppit delta aktivt i kriget och Per-Albins folkhem hade kommit en bra bit på väg även under Tage Erlanders regering och stämningen var ganska god mellan de olika politiska partierna som i stort verkade dela framtidstron. Där fanns som oppositionsledare den välutbildade och stilige Bertil Ohlin som partiledare för fp-liberalerna, den rolige Jarl Hjalmarson i spetsen för det lilla högerpartiet (idag moderaterna), den klurige Gunnar Hedlund i spetsen för bondeförbundet (idag centerpartiet) och den moskvatrogne, relativt anonyme Hilding Hagberg som partiledare för kommunisterna som senare blev vpk, och han hade det inte lätt med att förklara Stalins och senare Molotovs och Malenkovs politik.

Men en del av detta var jag, åtminstone i början av 50-talet relativt omedveten om utom gubbarnas namn. Hur var det att som 5-10-åring kliva in i ett hem på landsbygden, ett någorlunda vanligt, relativt välbärgat hem hos en hallandsbonde eller småföretagare i verkstadsbranschen? Som jag gjorde, till exempel i Kärradal i norra Halland på sommaren. Jo, därom kan jag ge besked, ty jag var ju med. Man kom in i ganska fina och välstädade hem med tunna spetsgardiner för fönsterna och påfallande mycket möbler och prydnadssaker på golv, belagda med så kallade korkmattor, vilket egentligen var linoleum som klistrats över det gamla brädgolvet. Dessa korkmattor var i regel mönstrade i någon rutig eller rombisk form. Oftast täcktes golvet, åtminstone delvis, av mer eller mindre hemvävda trasmattor. Om det fanns ett finrum kunde det kanske finnas en mer eller mindre äkta turkisk eller persisk matta där under det finaste bordet.

I allmänhet fanns det någon form av golv- eller väggur med pendel, relativt ljusa men mönstrade tapeter behängda med konst i någon form, sällan något dyrare, oftast landskap, vilda djur eller öron- och urringade zigenerskor. Någonstans fanns det i regel en väggalmanacka, oftast i köket, där det på landet ofta fanns både en gammal vedspis med ugn och en modernare, ofta svensktillverkad elektrisk spis (Husqvarna, Electrolux etc) med långsamma kokplattor och ugn under. Kanske, men inte alltid, fanns det ett mindre kylskåp likaså svensktillverkat (samma märken). Frysbox var sällsynt. Istället hade man ofta stora skafferier och kanske jordkällare och någon sorts isskåp/iskällare, eventuellt nedsänkt i en gammal brunn eller frysfack i den eventuellt befintliga kylen. De flesta hade då rinnande vatten inomhus draget från egen brunn eller anslutet till kommunalt nät, inte alltid varmvatten (om inte kommunalt) och då hade man ofta, men inte alltid någon form av varmvattenberedare, eller tog värme från värmepannan. Varmvatten fanns oftast på vintern, men mera sällan på sommaren. Relativt många hade någon form av tvättmaskin och mangel i en tvättstuga i källaren. Ofta fanns där även ett badkar med eller utan dusch, där bryggkaret stått förut. I källaren fanns även någon värmekälla, en koks-, ved- eller allt oftare oljeeldad värmepanna. Och förrådsutrymmen för resten, kanske matkällare.

Ett torrdass fanns nästan alltid utomhus någonstans på tomten, fast vattenklosetter började bli vanligare även på landet och inreddes då i en gammal garderob eller liknande. Om det inte fanns kommunalt avlopp hade man någon form av enklare reningsbrunn, innan avloppet släpptes ut i något dike och till sist ofta i någon sjö eller i havet, men då man haft epidemier av salmonella (så kallad paratyfus) och polio, blev det ganska snart mera krav på rening.

Ofta fanns det både källare och vind och man hade i många fall börjat inreda en del av vinden för att få ökad bostadsyta, särskilt om man tog emot sommargäster. Där fanns mer eller mindre lagbundet något skäktträ eller annat jordbruksredskap upphängt på väggen, gärna någon gammal karta över nejden och ofta en gammal spinnrock eller vävstol och kanske en trampsymaskin av märken som Singer eller Husqvarna. Inte sällan använde man åtminstone vävstolen och symaskinen.Takbjälkarna syntes ofta någonstans på vindsvåningen och det luktade lite speciellt av bränt damm, trävirke och kåda.

Ganska ofta fanns det i något större finrum eller matsal några musikinstrument: fioler, mandoliner eller gitarrer, ibland upphängda på väggen. Många hade ett dragspel i någon garderob. Förvånansvärt ofta fanns det ett piano eller en tramporgel som någon kunde spela på, medan flyglar var förbehållna förmöget folk. Det fanns som regel flera framlagda nothäften, påfallande ofta med frireligiös musik, gärna Einar Ekbergs amerikanska låtar, även om familjen inte var särskilt religiös och inte hade Bibeln och Psalmboken liggande synliga på något bord. Det fanns nästan alltid en eller flera radioapparater av svensk, dansk, tysk eller holländsk tillverkning (Radiola, Philips, Grundig, Dux). Någon gång fanns även på landet en radiogrammofon, annars fanns det någon gammal vevgrammofon för 78-varvare eller till och med en fristående elektrisk resegrammofon som kanske även kunde spela vinylplattor med 45 eller 33 varv per minut. Om det till och med fanns en telefonapparat från LM Ericsson stod denna oftast på ett telefonbord eller någon piedestal med den lokala delen av Rikstelefonkatalogen från Televerket, plus en liten lokal katalog med reklam i närheten. Och det fanns alltid någon plats för veckotidningar och kanske även någon mindre bokhylla, oftast med ett mindre antal böcker i. Scenen är lagd.

När man kom in i det där lilla eller medelstora huset på landsbygden på sommaren, då det var trevligast och flugorna surrade och fastnade i flugpappersrullarna till allmän förtret, vad såg man där i den större eller mindre bokhyllan i allmänhet, förutom då veckotidningarna jag redan nämnt och som återkommer i samband med filmstjärnor och idrottsidoler från den tiden. Ja, vad såg man? Många hade faktiskt någon eller några äldre volymer av Albert Engström. Nedåt Skåne kunde "Piraten" ofta förekomma. Andra populära författare i folkhemmet var "X" med "Åsa-Nisse"-berättelserna och en liknande författare "Y" med Janne Vängman-historier. Även Martin Anderson Nexös böcker tillhörde klassikerna.

Men av litteratur från slutet av 1940- och början/mitten av 1950-talet fanns det rätt mycket Sven-Edvin Salje och Sigge Stark. Vanare läsare som min far läste gärna den finske författaren Mika Waltaris historiska romaner från gamla Egypten, antiken och renässansen i Europa och Orienten. Även Göran Schildts reseskildringar och"Salka Valka" när islänningen Haldor Kiljan Laxness fick nobelpriset 1955. Mobergs utvandrarsvit minns jag särskilt 1949-52-56-59. Den norske författaren Agnar Mykles "Sången om den röda rubinen" 1956 som i Norge ledde till åtal för osedlighet. Jag uppmuntrades att läsa Frans G Bengtssons strålande och humoristiska vikingaepos "Röde Orm" i två delar, liksom Eric "Det blåser på Månen" Linklaters "Juan i Amerika, kanske just som en sorts sexualupplysning.

Sedan hade ju de flesta familjer några kioskdeckare i billigare pocketformat, "Manhattanbiblioteket" med historier av Mickey Spillane och andra eller Zebraböckerna, där både svenska och internationella författare gav ut kriminalhistorier. Min första Ian Fleming läste jag nog i detta format. Och de som hade barn, oftast sommargäster, hade gärna några av Enid Blytons böcker "Mysterieböckerna" eller "Fem-böckerna", förutom några Astrid Lindgren.

Känner ni igen detta? Hör ni Alice Babs, Charlie Norman, Snoddas eller förre längdhopparen "Cacka Israelsson" sjunga ur en Luxormottagare i bakgrunden?

Bilderna är visserligen ur filmen "Utvandrarna" som kom först 1971, men ändå.

Music, Music, Music

À propos Theresa Brewer - fast Lys Assias Oh mein Papa mer aktuell

Ja, vad lyssnade man på då där på 1950-talet? Som med mycket annat tog början av 50-talet även musikaliskt avstamp i 1930- och 40-talens musik, inte minst filmmusik. Mycket på grund av andra världskriget tillkom inte så många nya stilar under tiden1939-45. Även i Sverige fortsatte man i invanda hjulspår med storbandsjazz, gamla sjömansvisor (Taube, Kai Gullmar, Harry Brandelius) och smäktande schlagers (Sven-Olof Sandström). Men mot slutet av 40-talet och början av 50-talet kom lite nya fläktar både inom musiken och filme. Inom filmen med regissörer som Arne Mattsson och Ingemar Bergman, vilka båda även visade fler nakna kroppar av båda könen (fast mest kvinnliga) än tidigare och bidrog till ryktet om den svenska synden. På många sätt kan det ha inletts med Alf Sjöbergs "Hets" från 1944, där Mai Zetterling och Alf Kjellin medverkade och Ingemar Bergman var regiassistent. Men just de filmerna fick jag ju inte se då utan var hänvisad till en och annan tecknad Disneyfilm och "Mäster- detektiven Blomqvist" med uppföljare. Detsamma gällde ju de utrikiska klassikerna från krigsåren och den tidiga efterkrigstiden som Michael Curtiz´ "Casablanca" från 1942 och Orson Welles´ "Den tredje mannen" från 1949. Och dessa, liksom amerikansk och fransk film noir och de flesta Bergmanfilmerna fick jag se mycket senare, ofta på tv, liksom de nya italienska filmerna från Visconti och framåt via Vittorio de Sica ("Cykeltjuven") och Fellini ("La Strada"). Jag lyckades i alla fall 1953-54, vid 8-9 års ålder få följa med föräldrarna på "Prinsessa på Vift" och bli hopplöst och platoniskt förälskad i Audrey Hepburn, vilket jag delar med många, inklusive min idol Harry Belafonte.

Men filmmusiken fick man ju höra och den var populär där i början av 50-talet med "Temat ur Tredje Mannen" med Anton Caras på cittra, vilket också rev med sig baksidans "April in Portugal" som även gjorde "Casa Portugese" med fadosångerskan Amália Rodrigues (och "Ärtans hus i Portugal" på stockholmska) till örhängen. Mycket Edit Piaf och Patachou hördes också, inte minst hemma hos oss. Och valsen ur en ny Hitchcockfilm med Grace Kelly, fast sjungen av den allt populärare Doris Day ("Que Sera Sera"). Och de tidiga schlagerlåtarna, ofta översatta från engelska, tyska och ibland franska eller italienska och då sjungna av svenska artister som Alice Babs, "Cacka" Israelsson, faktiskt även "Charlie" Norrman (liksom även Alice Babs en seriös jazzmusiker) och Lasse Lönndahl. 

Och sedan fanns även nygamla örhängen som "Vildandens Sång" med Thory Bernhards som väl räknades till schlagerfacket, fast full fräs på schlagerindustrin blev det inte förrän Eurovisionsschlagerfestivalen rev igång 1956 och Sverige gick in, först med Alice Babs (Lilla Stjärna 1958) och sedan Brita Borg (Augustin 1959), och allt flera hade tv.  Det är i detta sammanhang som Lys Assia (mest känd både tidigare och senare för "Oh Mein Papa") kommer in , eftersom hon vann den där allra första gången (för Schweiz) med en låt som däremot ingen minns. Ungefär liknande internationella stjärnor var Theresa Brewer (Music, Music, Music) och kosmopoliten Caterina Valente, fast de aldrig vann någon Eurovisionsschlagerfestival - om de ens deltog.

För fler exempel även musikavsnitt måste jag hänvisa främst mina facebookföljare till att även följa mig på Spotify (memo Lassebok 1).

Men tesen gäller, Sverige låg bara i startgroparna schlagermässigt, inför det som komma skulle. Och jag har inte ens nämnt jazz och den nya rock´n´rollen.

Fast jag egentligen inte var intresserad...

Av filmstjärnor och annat veckotidningsstoff, så kunde mitt flugpappersminne inte undvika att notera vad damtidningar och andra veckotidningar skrev om, när man till exempel väntade på kompisar och en bunt sådana tidningar låg framme. Likadant om man följde med Mamma till frissan eller vistades i mera kvinnliga miljöer. En del av nyheterna förekom även i dagstidningar, oftare i den så kallade kvällspressen.

Många skådespelare skymtade där, särskilt när de gifte sig eller skilde sig. Ur svensk synvinkel var man ju särskilt fäst vid svenska stjärnor som den gåtfulla Greta Garbo, den så helyllepräktiga Ingrid Bergman som plötsligen lämnade man och barn för en liten fet, italiensk regissör som hette Roberto Rosellini och producerade flera barn med honom, innan han hastade vidare till en annan kvinnlig skådespelare med mörka ögon, vid namn Sonali das Gupta (inte ögonen utan den indiska tjejen). Och snabbt blev malmötjejen och skönhetsmissen Anita Ekberg med vackert ansikte och iögonfallande byst (andras ögon, nota bene!) högvilt för fotograferna, ochh då hade hon inte ens badat i Fontana di Trevi ännu. Men en roll i Hollywoodstorfilmen "Krig och Fred" var en god entrébiljett 1956. Det var samma år som Furst Rainier III av släkten Grimaldi som regerade i Monaco gifte sig med den amerikanska Hitchcockstjärnan och byggmästardottern Grace Kelly, vilken då gav upp sin filmkarriär.

Och fursteparet var ju centralfigurer på Rivieran, där man kunde läsa sig till att en massa mer eller mindre dekadenta kungligheter från jordens alla hörn ingick i det som ännu inte kallades jetsetet och som pendlade mellan Rivieran och S:t Moritz eller Gstaad, när de inte händelsevis skötte sina åligganden. Påfallande många exkungligheter som Simeon av Rumänien (?) och märkliga muslimska dignitärer som Aga Khan (som årligen fick sin vikt i guld och ädelstenar av tacksamma, men fattigare underlydande - och därför inte hade någon motivation att banta från en trivselvikt uppåt 220 kg) och hans fru Begum och den planerade efterträdaren Ali Khan, vilken älskade kapplöpningshästar och vackra kvinnor som Rita Hayworth, vilket låg honom i fatet när Agan, eller kanske bara hans blodkärl, sprack med en knall. Den stackars (nåja!) Ali ansågs på grund av sin livsföring olämplig som ny Aga Khan (han kanske hade druckit alkohol?) utan en yngre släkting med frommare sinne passerade honom i tronföljden, varefter denne nye Aga Khan (tidigare Karim, tror jag) plötsligt började åka skidor i S:t Moritz med unga filmstjärnor.

Den nästan lika fete och av Nasser petade exkung Farouk av Egypten med sin fez och mörka solglasögon tillhörde också järngänget på sandstranden (fast det är mest stenblock). Hans syster som nog hette Fawzia hade varit gift med shahen Mohammed Reza Palevi av Iran, men gav honom bara en dotter, så det gick ju inte för sig. Den uppmärksammade alliansen mellan ett shiamuslimskt och ett sunnimuslimskt kungahus sprack, då hon beviljades skilsmässa på grund av Shahens ständiga otrohet och den ännu allvarligare förseelsen att inte tillfredsställa Fawzia i den äkta bädden. Den stilige shahen hade oturen att sedan gifta sig med den likaledes vackra Soraya som inte skänkte honom några barn alls. Och då blev han tvungen att gifta sig med den betydligt yngre Fara Diba med limpfrisyren (inte samma som svinrygg, som ju måste vara haram, men nästan) och sen kom det en prins och allt var bra tills revolutionen kom i Iran och de måste föra ett eländigt liv som ständiga getsättare. 

Och den stackars infertila Soraya fick trösta sig med multimiljonären Günter Sachs von Opel, tills han hittade svenska Mirja. Och den vackra Sophia Loren med sin lille fete regissörsmake Arlo Ponti sörjde sina återkommande missfall, tills dr Shirodkar snörde ihop hennes livmodertapp, varefter det blev barn och hon hittade en ny karl. Och mitt i röran satt ibland sir Winston Churchill barfota med cigarr och målade. Och den nästan hundraårige författarkollegan W Somerset Maugham tittade på och klurade ut nya stories. Ibland dök även prinsessan Margret av England upp på vift tills hon fick sin Anthony Snowden med uppnäsan (ganska lik ABBA-Björn). Och en och annan idrottsstjärna, oftast Formel I-förare förekom i sammanhanget, liksom hertigparet av Windsor (en annan kunglig avhoppare). Och en massa nya unga skådespelare eller wannabes, mest kvinnliga, vilka syntes iförda minimala bikinis och ofta tappade behån taktiskt nära filmfestivalen i Cannes, vilken inledde säsongen. Och så småningom kom Brigitte Bardot till Troppan och en och annan popartist.

Men vid 60-talets början brast fördämningarna och popstjärnorna blev den nya härskarklassen - men det är en annan historia.

Imorgon sport , tror jag.

Jag, som inte var särskilt sportintresserad på den tiden och inte väldigt mycket bättre idag...

Tänkte på den tiden att Sverige levde på framgångar från 1940-talet, då vi sluppit att direkt beröras av kriget på eget territorium och därför hade lätt att ta OS-guld i fotboll i London 1948 och sedan inte var särskilt bra förrän vi lyckosamt knep silvermedaljen i VM på hemmaplan 1958. Att ishockeyn inte var någon stor sport förrän en bra bit in på detta 50-tal. Att vi levde på gamla lagrar inom brottning, simning (Arne Borg) och bandy och några få löparstjärnor från krigsåren som Gunder Hägg och Arne Andersson och att vi lyckades komma rätt starkt på 50-talet i en del rikemanssporter som tennis och segling och fäktning för att vi var ett rikt land.

Jo, vi hade ju den fenomenale olympiern och kanotisten Gert Fredriksson (1948-60), och pistolskytte, gymnastik, dressyr och andra ryttargrenar, samt modern femkamp, var redan före 1950 kända svenska paradgrenar och dessa lite militära grenar fortsatte väl vara framgångsrika för Sverige ett tag till. Men det var väl vinteridrotter som var vår grej? Tja...

De stora skidåkarna med internationell framgång som först och främst Sixten Jernberg och något senare Assar Rönnlund och hans blivande fru slog inte igenom förrän 1956 och senare och efter kriget hade den duktige skrinnaren Åke Seyffart bara en sista stor framgång vid OS i S:t Moritz och först 1956 slog även Sigge Ericsson genom på allvar. Den stora bredden med yngre skrinnare hör mest 60-talet till och kortdistansarna var ännu senare. Däremot var ishockeylandslaget Tre Kronor framgångsrika redan från 1952 (då med DIF-spelarna Sven Tumba, Lasse Björn m.fl.) och är så fortfarande. Enstaka backhoppare skulle även komma senare liksom den stora bredden i alpin utförsåkning.

Men faktiskt var vi inte så tokiga i friidrott i början av 50-talet heller, inte minst fanns höjdhopparen Bengt "Benke" Nilsson som använde en modernare dykstil och förväntades upprepa tidgare framgångar och slå europarekord med 212 cm 1958, då det blev en annan svensk, Rickard Dahl som utförde bravaden. Och sedan blev Stig "Stickan" Pettersson vår stabile stjärna i många år med ett rekord på 216 cm 1964. Men de riktigt höga höjderna kom betydligt senare med Patrik Sjöberg. Dan Waerns löparframgångar på medeldistanserna dröjde däremot ända fram till 1958.

Svensk boxning kom starkt ett slag (hihi) med först Olle Tandberg före 1950 och sedan från ungefär 1952 en ökande bredd med Ingemar Johansson, Thörner Åhsman, Stig Sjölin och så småningom Bosse Högberg. Alltfler goda simmare (i Arne Borgs anda) dök så småningom upp, inte minst på kvinnosidan med Kate Jobson och den första stora stjärnan Jane Cederqvist. Och det där med fotbollen var lite fel med 10 anonyma år, för vi knep ganska många goda placeringar både 1950 och -52, varefter väldigt många spelare blev proffs, främst i Italien först Gre-No-Li och sedan Kurre Hamrin och sist Lennart "Nacka" Skoglund. Det var även dessa, men inte bara dessa som utgjorde en stabil kärna i VM 1958.

Ganska nyligen påmindes vi också i Göteborgs-Posten om svenska framgångar inom motorsport, enkannerligen speedway- och motocross-stjärnorna (speedway: Varg-Olle Nygren, Ove Fundin motocross: Bill Nilsson, Sten "Storken" Lundin). Speedway fortsatte att alstra (ofta rödhåriga) stjärnor, ända fram till dagens Tony Rickardsson som dock oftast gick till proffsstall i främst Storbritannien och Polen. Även i Nya Zeeland är speedway stort. Sedan var det bilracing och rally, där senare radioprogramledaren från 1956 och framåt, Carl-Gunnar "CeGe" Hammarlund, faktiskt var av internationell klass i sin Porsche i både rallysport och banracing före till och med Erik Carlsson på taket som väl markerade slutet av 50-talet och in på 60-talet, då förare som Stig Blomqvist och Björn Waldegård tillkom inom rally. Jocke Bonnier dök upp på allvar inom Formel 1 redan 1956 och var en stabil och säker förare som nådde relativt få toppnoteringar men ändå tillhörde toppskiktet internationellt, tills han ironiskt nog omkom i LeMans 1972.

Och nu är spurten klar och jag återkommer inte mer om 50-talet.

Eftersom man i Babel 2020-09-13 talat om generationsromaner...

Måste man ju bara pröva. 1960-talet var ju först och främst förknippat med musiken och ungdomskulten. För min del tycker jag att det egentligen började 1958 eller 1959 och råkade sammanfalla med min upptäckt av sexualiteten. På något sätt tyckte jag också att det upphörde 1968, när ungdomskulten blev mera politiserad. Att jag den sommaren, när både Bobby Kennedy och Martin Luther King mördades, dessutom hade mitt första jobb som läkare och förlovade mig bidrog kanske till min känsla av vuxenhet, fast jag bara fyllde 23 den hösten.

Andra skulle kanske påstå att ungdomskulten började med rock´n´rollen 1954-56, men riktig fart på rocken blev det inte förrän Elvis´ musik kom till Sverige. Andra, som min fyra år yngre lillasyster skulle säga att deras motsvarande ungdomskult började just 1968, och de skulle ofta komma att influeras mer av politiska vänsterrörelser, hippiekultur och droger. Det hindrade inte att många som rycktes med i detta skede till och med var några år äldre än jag själv - alltså samma åldersklass som de som hängde på rockmusiken redan 1955-56. Möjligen var dessa senare (fast tidigare) oftare arbetarklassungdomar med arbete och egen bil.

Själv lyssnade jag väl mest på jazzmusik, omväxlande med schlagers och upptäckte väl inte rockmusiken förrän 1958, då i form av några Paul Ankalåtar. Då ansåg jag, liksom mina föräldrar, att Elvis var för vulgär (skulle inte upptäcka "the King" förrän 1962-63).  Jag föredrog förmodligen Tommy Steele, men sedan upptäckte jag Chuck Berry omkring 1959, när jag spelade "No particular place to go" på fiket "Mosters" jukebox. Och "Personality" med Lloyd Price, "What do you want to make those eyes at me for" med Emile Ford, flera Little Richardnummer och den helgalne pianorockaren Jerry Lee Lewis med ungefär samma låtar. Och min kompis Stefan samlade 1959-60 på den tidige och rockige Cliff Richard med "Travellin´Light" och landsplågan "Livin´ Doll". Och förstås rocktjejerna Wanda Jackson och Brenda Lee. Även Connie Francis var inne på rockspåret omväxlande med ballader.

Men det stora uppsvinget kom egentligen med den brittiska popen och Klas Burlings och Kersti Adams-Rays program i radio och tv i början på 60-talet. En av bilderna syftar lite på detta, då klasskompisen Magnus Rönnmark och jag började lyssna regelbundet på "Rock 61", "Pop 62" och 1964 just skrev den där artikeln om 8 år pop i "Samtimes", Samskolans egen tidning. Karikatyrerna av Magnus och mig (i profil), liksom av Elvis och de mindre lyckade av beatlarna gjordes av klasskamraten Anders P:son till just den artikeln. The Beatles är mera lika sig på fotot, vilket får syfta framåt mot nästa krönika om 1960-talet.

Om vi skulle pausa musiken lite?

Lite kläder och bilar, kanske...

För, om de stora amerikanska dollargrinen representerade 50-talet, USA och den första rock´n´rollen, så kan man nog med viss rätt säga, att småbilarna och scootrarna/skotrarna, liksom swinging London och Liverpool representerade 60-talet.

Själv hade jag turen att under 60-talet komma dit (till Storbritannien och London) två gånger, dels sommaren 1963 och dels våren (tror jag) 1968, ungefär de tider som speglas i tv-serien "Barnmorskorna i East End". Först måste jag nämna (sedermera Sir) Alec Issigonis skapelse "The Mini" , i Sverige kallad "Hundkojan", vilken dök upp som både Morris, Austin, BMC Cooper och några till. Issigonis (brittisk-grekisk invandrare från Izmir) hade först ritat den bil min far en gång köpte som vår första bil 1949, nämligen Morris minor, och tog nu konstruktionen ännu en bit vidare i denna fortfarande existerande modell med minimal, tvärställd motor som drev direkt på framhjulen och fyra små hjul, placerade långt ut i bilens samtliga fyra hörn. Frånvaron av kardanaxel gjorde kupén förvånansvärt rymlig och den lätta bilen var lika förvånansvärt snabb, trots den lilla motorn. En bil som gjord för den moderna ungdomen. Att British Motor Corporation i samarbete med racerföraren Cooper gjorde en vässad rallyvagn (BMC Cooper SS), den allra vassaste med en motor fram och en bak och drivning på alla fyra hjulen gjorde ju inte saken sämre.

Och så kom de nya ungdomliga kläderna från Carnaby Street med mycket svartvita rutor i så kallat OP-mönster och de urkorta minikjolarna (en "Mini" kunde alltså vara både en kjol och en bil) som bars upp av de nya mycket smala, brittiska mannekängerna: först Jean "Räkan" Shrimpton och sedan Lesley Hornby, kallad "Twiggy".

Och över alltsammans hördes det allt starkare ljudet av "the Mersey Beat".

Återkommer imorgon eller så!  

Mest film och tv-serier

Kläderna är redan avklarade, förutom att jag glömt nämna Mary Quant vid namn. Och Carnaby St. höll stilen in på 70-talet, när Kings Rd, Chelsea tog över. Innan jag återgår till musiken, som ju i hög grad kom att karakterisera detta decennium, kan det vara på sin plats att nämna ett annat kulturellt fenomen, nämligen filmen.

Och då i ännu högre grad än tidigare tv-filmen och de återkommande tv-serierna. För visst fortsatte de stora regissörerna som Fellini, Visconti, de Sica, King Vidor, Antonioni, Ingemar Bergman med flera att producera storfilmer, men nya discipler syntes vid horisonten: Woody Allen, Richard Lester, Vilgot Sjöman. Och naturligtvis behöll Alfred Hitchcock sitt grepp om publiken, inte minst via tv-serier. För det var nu som tv ökade sitt grepp om den svenska publiken och ända fram till 1969 fick alla nöja sig med en och samma kanal. Detta ledde till att det alltid fanns något att diskutera, när populära program och spännande serier hade sänts kvällen innan.

Redan på 1950-talet hade vi ju smugit över till kompisar vilkas familj hade köpt tv och tittat på advokatseien "Perry Mason" med Raymond Burr som senare återkom som kommissarie Ironside. Men på 60-talet exploderade underhållningen med "Bonanza" med bröderna Cartwright (som väl faktiskt debuterade före 1960), "Helgonet" med Roger Moore, "Ett fall för John Drake" (Danger man) med Patrick McGoohan, "Mannen från U.N.C.L.E." med Robert Vaughn. Och som vi väntade på den första Bondfilmen "Dr No" (Agent 007 med rätt att döda) med den nya stjärnan Sean Connery - en av mina favoriter ända sedan dess. Och det helt nya greppet som regissören Richard Lester tillämpade i sina Beatlesfilmer och "The Knack, and how to get it" med komediennen Rita Tushingham.

Vi blir väl nästan tvungna att återgå till musiken?

För det var i början av 60-talet som Sveriges Radio på allvar slog tillbaka mot olika kommersiella radiokanaler som Radio Luxemburg (Your Station of the Stars), Radio Nord, Radio Syd, Skånes Radio Mercur med flera av de kanaler som min generation lyssnade på. SR startade Melodiradion i P2, en kanal som lanserats redan 1955 för att sända regionala program och skolradio. Men nu djävlar blev det fart i Kapernaum!

1961 var det stora året, när såväl "Tio i Topp" och "Svensktoppen" kom till. I oktober började "Tio i Topp" med Lill Lindfors som programledare, följd av Lars-Gunnar Björklund, Lasse Sarri, Torbjörn Jonsson, Carl-Eiwar (Carlsson) och den klassiske Klas Burling från Pop 62. "Svensktoppen", som skulle spegla svenskskriven musik började lite trevande sändas i oktober-november samma år, då man valde den första svensktoppsettan "Midnattstango" med Lasse Tönvall. Den första programledaren hette Barbro Lindström , men hon följdes ganska raskt av Carl-Uno Sjöblom och på sikt blev detta Ulf Elfvings program i sju år. "Sommartoppen" kom som en ersättare för "Tio i Topp", när detta program gjorde sommarupehåll 1962-66 och blev sedan "Tracks" sommarmotsvarighet, då det flyttade från P2 till P3. Från min ungdom minns jag mest den smågalne Pekka Langer som programledare - mest på grund av hans fyndiga försvenskningar av engelska låttitlar (Elvis Presleys "Cryin´ in the Chapel" blev "Gnället i Kapellet").

Alla programmen hade samma idé, nämligen att en ungdomlig publik (nåja, för Svensktoppen kanske inte lika ung) skulle rösta fram en topplista på tio låtar. Juryn kuskade runt i Sverige och när röstningen pågick hördes ett infernaliskt knattrande ljud från ett leksaksautomatgevär, trakterat av den sedermera så kände Carl-Eiwar. På sikt kan man väl säga att Svensktoppen speglade den lite "mognare" smaken med starkt dansbandsinslag, medan Tio i Topp och Sommartoppen utgjorde den lista som räknades för oss som var unga då. Även om vi, av och till, också lyssnade på schlagermusiken på Svensktoppen och kände till låtarna, även om vi skulle förnekat detta. Men visst minns jag låtar av Sven-Ingvars, Sten och Stanley och en hel del från Lasse Lönndahls, Towa Carsons och Siw Malmqvists repertoar.

Så långt idag - scenen är dukad.

Some more Music for you (1)

Det stora uppsvinget för rock- och popmusiken kom, som jag tidigare påpekat med den brittiska popen och Klas Burlings och Kersti Adams-Rays program i radio och tv i början på 60-talet. Vi brukade oftast samlas på lördagarna hos Magnus R (Björn B C, jag och sedermera ofta även Hans "Hatte" R) för att dricka kaffe med nybakade wienerbröd och lyssna på Klas Burlings program "Rock 61" som senare blev Pop 62. Detta var innan "Tio i Topp" med sina framröstade låtlistor kom igång i oktober 1961 - sedan lyssnade vi förstås även på dessa program. 

Även om Burling började med en tribut till avlidna amerikanska rockabillysångare som Buddy Holly ("Peggy Sue", "Oh Boy", "That´ll be the Day") och Ritchie Valens ("La Bamba"), vilka båda omkom i en flygolycka redan 1959 ("The Day the Music Died"), liksom Eddie Cochran ("C´mon Everybody", "Summertime Blues", "Three Steps to Heaven") som under en turné tillsammans med Gene Vincent ("Be-Bop-a-Lula"," Lotta Livin") i Storbritannien 1960 råkade ut för en taxiolycka - Cochran avled, medan Vincent klarade sig. Trots detta, som sagt, märkte man tidigt hans intresse och kunskaper inom brittisk rock och popmusik. Tidigt spelade han skivor med den begåvade sångaren och skådespelaren Adam Faith, som egentligen hette något adligt ( en känd Faithlåt var "As ye Like It"), liksom med John Leyton ("Johnny Remember Me", "Down the River Nile") som också var både sångare och skådespelare.

Jag glömmer väl aldrig det där första "Tio i Topp"-programmet med Lill Lindfors hösten 1961, när den unge Eddie Hodges intog förstaplatsen med "I´m Gonna Knock on Your Door" och den anglifierade norrmannen Ray Adams (Ragnar Asbjörnsen) knep andraplatsen med "Violetta", en upprockad version av en sång ur Verdioperan "La Traviata". Och sedan var karusellen igång med låtar som "Hit the Road Jack" med Ray Charles, "Who Put the Bomp" med The Viscounts, och faktiskt "Sånt e´ Livet" med Anita Lindblom. Redan i december 1961 stötte vi för första gången på den återkommande gästen Bobby Darin med "Multiplication". Och redan i januari -62 var det dags för första twisten med Mr Chubby Checker ("Let´s Twist Again"). Och i detta sammanhang fick jag mera stadigt sällskap med Vivianne som skulle bli min första fru.

Den första tradjazzlåten smög också in på listan den våren ("Midnight in Moscow" med Kenny Ball & His Jazzmen) och det skulle småningom komma flera med honom och även med "Mr Acker Bilk" . Andra instrumentala låtar som "Chattanooga Choo Choo" med pianisten Floyd Cramer och "Lesson One" med Russ Conway, liksom filmtemat ur "5:30 from Paddington" ("Murder, She Says" med Ron Goodwins orkester) låg ganska länge på listan. En liknande utveckling föranledde namnbytet på programmet "Rock 61" till "Pop 62").

Till och med Sven-Ingvars kom ett slag in på listan och de första Bossa Nova-låtarna dök upp våren 1963. Och The King himself, Elvis Presley, återkom med full kraft efter sin militärtjänst 1962-63. Den gamle rockkungen Cliff Richard and the Shadows återkom med mera poppiga låtar. Och Beach Boys hördes första gången. Och från England rapporterade Klas Burling allt oftare om den nya musikvågen i staden Liverpool. Det första som hördes av the Mersey Beat våren 1963 var "How Do You Do It" med Gerry and the Pacemakers, men jag tror att Vår käre Klas presenterade både Billy J Kramer and the Dakotas och en ny grupp som hette The Beatles, innan jag åkte till England den sommaren, så marken var förberedd.

Och där tar vi paus för denna gången...

Some more Music for you (2)

Själv återupptäckte jag Elvis 1963 med Devil in Disguise, efter att jag kommit hem från Cornwall och London i augusti. Glömde nästan englandslistan vid det tillfället. Och innan dess var det mest Frank Ifield, Larry Finnegan och Jim Reeves (fast han kanske redan var död). Trots att jag hört The Beatles första album hos en engelsk kompis i Perranporth - måttligt impad då. Gillade mera Brenda Lee.

Det var egentligen först med programmet "Drop-In" i tv nov -63 som både jag och Sveriges ungdom fick upp ögonen för The Beatles. Klas Burling (förstås) och kirurgdottern Kersti Adams-Ray ledde programmet, där även Barbro "Lill-Babs" Svensson uppträdde. Både den speciella musiken med falsettsång i stämmor och gitarrer i någon sorts baktakt samt Beatlarnas golvmoppsfrisyrer gjorde intryck, men det var inte helt lätt att sjunga "She Loves You" och "Twist´n´Shout" på samma sätt. Än så länge var husbandet "The Telstars" överlägsna som musiker. Drop-In startade i svensk tv redan innan (i början av oktober 1963) och sändes fram till mars 1967. Naturligtvis såg jag de flesta programmen.

En annan favorit var "Oppopoppa" (eller oppåpippa, som någon gästande komiker i programmet döpte det till)) med Clabbe af Geijerstam i radio från 1964; det sändes  senare i tv långt in på 70-talet. Inte minst Janne Schaffer i husbandet och Clabbe själv spred ryktet om programmet över hela Europa.

Beatles var bara en (ehuru den mest ikoniska) av flera representanter för musikstilen Merseybeat, som utgjorde en blandning av ursprunglig rock´n´roll, skiffle, r&b och en smula annat. Andra kända exempel på band var"The Roadrunners", "The Merseybeats", "The Swinging Blue Jeans", "Gerry & The Pacemakers", Billy J Kramer med och utan "The Dakotas" och en av mina favoriter, "The Searchers", samt sångerskan "Cilla Black".

Utan syrran hade jag kanske inte fallit alls för "The Beatles" just då 1963-64. Inte heller för "The Rolling Stones", Bob Dylan, Donovan och andra folksångare som "The Mamas and the Papas" eller ens Cornelis - just då de något senare slog igenom.

Utan yngre influens från syrran och hennes kamrater, liksom flickvännens lillasyrra och några yngre flickvänner till killar i mitt gäng från Onsala, ja - utan dem hade jag nog aldrig fått för mig att köra bil till Kullavik eller Budskär i augusti 1964 för att lyssna på uttagningsspelningen i båthuset inför korandet av "Västkustens Beatles" vilken  titel med rätta vanns av göteborgsbandet "Tages" ("Sleep Little Girl", "I´m Going Out") som likt "The Beatles" och andra startat som en skifflegrupp. De visade sig hålla rätt länge, liksom nystartade bandet "The Hep Stars" i Stockholm och "The Shanes" från Kiruna, vilken småningom blev ett dansband. I Göteborg kan även gruppen "The Strangers", nämnas, inte minst för att de introducerade den duktiga sångerskan "Doris". Utan Hep Stars (särskilt då Benny Andersson) hade vi aldrig fått ABBA, inte heller "Svenne & Lotta". Även om jag inte trodde det då, så började faktiskt det svenska popmusikundret där och då.

Mer om musik, politik, ungdomsrevolt med mera nästa gång.

Vad läste vi på 1960-talet? 

Mycket av det vi läste var väl dikterat av vad våra kompisar rekommenderade. Det skulle ju vara livsmannaskap, plojer och konsten att flyta ovanpå efter Stephen Potters nyligen översatta böcker ("Lifemanship"/"Livsmannaskap" översattes 1959 och följdes av "Vinstmannaskap", "Övermannaskap" och "Stålmannaskap" under första hälften av 1960-talet.

Den finlandssvenske poeten, novellisten, romanförfattaren, matematikern mm Willy Kyrklund rekommenderades mig i lumpen sommaren 1964 av blivande poeten Jaques Werup. Jag läste rätt mycket av Kyrklund och gillade det och fortsatte därför av bara farten även med Sivar Arnér. Vill väl inte påstå att de flesta andra följde mitt exempel härvidlag, men det får stå för dem.

Jag minns det stora intryck Rachel Carsons "Tyst Vår" gjorde på mig, då den svenska upplagan kom ut 1963. Att författaren avled året efter visste jag inte då, men hennes varningar för långverkande miljögifter som DDT och bruket att kvicksilverbeta utsäde var för oss den första tankeställaren beträffande jordens framtida öde, om vi inte ändrade oss. Däremot tror jag aldrig att jag läste färdigt Jack Kerouacs beatnikbibel "On the Road" som mina svårare kompisar rekommenderade - den var ju snarast en representant för 1950-talet. Leon Uris böcker om Israel läste många i början av 60-talet, "Exodus", "Mila 18" och "Topaz" blev väl alla filmade. Och ett slag till kunde man ju läsa Ian Fleming och Mickey Spillane.

Något som verkligen satte sitt spår på 60-talet var den sexuella revolutionen, även om den kanske inte var så genomgripande som man ville tro, och framför allt inte gav kvinnor den fulla sexuella frihet som hävdades. Detta trots att p-pillren kom till Sverige 1964 och att man från folkpartiets (särskilt Hans Nestius) och socialdemokraternas ungdomsförbund drev på för en fri aborträtt. Det skulle dröja ända till 1970 innan lagarna kom. Man kämpade också för borttagande av lagparagrafer angående "sårande av allmän tukt och sedlighet" för att få bort censur av konst, litteratur och film/teater, i vart fall avseende sexuella skildringar. I princip släpptes pornografin fri, men även den blev mest en pornografi för män. Och de sexklubbar som så småningom öppnades en efter en var ofta en täckmantel för bordellverksamhet, viket sällan de tjejer som jobbade där i längden mådde bra av.

"The Carpetbaggers" av Harold Robbins kom i svensk översättning 1965 och skulle bara läsas, inte minst pga sin något sexuellt vågade handling. Men den var en andeviskning jämfört med "Kärlek 1-14", en erotisk antologi som utgavs 1965-70 med noveller skrivna av etablerade författare som Bengt Anderberg, Loka Ehnmark med flera. Jag kan försäkra att många av novellerna var både humoristiska och upphetsande (Till exempel "När det gick för kyrkoherden" av redaktören Anderberg själv). Ganska chockerande var 1964 debutverket "491"  av Lars Görling (död 1966), filmad av Vilgot Sjöman (1964) som senare även gjorde Nyfiken-filmerna (1967-68). Bo Widerberg startade ursprungligen som sexuellt frispråkig författare på 1950-talet, innan han på 60-talet blev en alltmer driven filmregissör. Måste väl även nämna "Ligga i Lund" av pseudonymen Anders Tosse, även om denna är föga känd utanför Lund - mest för att vi givetvis köpte den i studentpresent till en väninna som skulle börja studera i Lund-Malmö 1967 (och flytta in hos sin pojkvän i Lund).

Mera seriöst syftande var väl "Kärlekens ABZ" av de danska sexterapeuterna Inge & Sten Hegeler. Hans Nestius och psykiatern Lars Ullerstam tillhörde de politiska sexliberalerna och hade ett allvarligt syfte i det de publicerade, även om en del kanske blev väl radikalt. En allvarligt syftande sexupplysningsfilm med titeln "Kärlekens ABZ" gjordes ju i slutet på 1960-talet av bland andra paret Hegeler, där de och de gamla sexualupplysarna Elise "Ottar" Ottosen-Jensen och Maj-Britt Bergström Walan medverkade.  Måste väl även bland seriösa erotiska författare (som jag läst) nämna Olle Länsberg som mest skrev under 1950-talet, men filmades under 60-talet - de ganska rara "Änglar - finns dom" och "Käre John" och den hårdare "Adamsson i Sverige". Allt stämde med den liberala sexrevolutionen. Och det blev plötsligt rumsrent att läsa "En rolig halvtimme" med vågade historier och illustrationer, FIB-aktuellt och Lektyr med liknande innehåll, blandat med mera seriösa artiklar och de obligatoriska allt naknare utvikningsbrudarna, ad modum Playboy och Hustler Magazine. 

Ja, vad läste vi (2)?

Kom just att tänka på gladporren i filmvärden som följde efter den sexuella revolutionen. Inte minst danska filmare lyckades göra lättsam vågad komedi i samma stil som pikareskromanen "Tom Jones". De kanske inte hade fått Me2-auktorisation idag, eftersom de visade hur feta, halvgamla och allmänt motbjudande män fick till det med vackra, välsvarvade och på begäran stenkåta kvinnor (ofta rentutav Ghita Nørby, komediennen med det sexiga leendet som inte ens behövde klä av sig). Redan 1962 kom "Bocken i Paradiset" med Dirch Passer, där det osvikliga afrodisiakumet var Trangøegg. Ole Søltoft var en duktig och pojkaktigt söt skådespelare som slog igenom i filmen "Sytten" ("Sjutton"), baserad på en 50-talsroman av signaturen Soya, och spelade mot bland andra den gudomliga Ghita. Mera skulle det bli under 1970-talet med Mazurkafilmerna och de allt mer grovporriga stjärnteckenfilmerna. Men Ole och Ghita behövde inte utföra äkta sexscener. Slut på sexspåret! 

Min blivande fru och jag gick in i Svalans bokklubb och valde 2 böcker per månad. Det var en klubb ju  på gott och ont med både Fogelström och Lars Widding. Per-Anders Fogelströms stockholmsstadsskildringar (1960-68) var ju ett behagligt måste, medan jag tyckte att Lars Widdings första böcker om Årstafrun (baserad på mycket research) var väldigt välskrivna, men att han sedan lyckades vrida ur alltför många böcker ur sitt material.Jag okade inte läsa mera om Carin Malin Frisendorff och Pelle Pistol. På många sätt var Widding den förste i dagens kavalkad av ursprungliga journalister som skriver med sidoblick på den kommande filmen eller tv-serien. Fast hans dialogdrivna språk var något bättre.

 I svalanbiblioteket gavs sällan debutanter ut - inte heller färska nobelpristagare. Men de kom efter ett tag.Bland 1960-talets nobelpristagare i litteratur läste jag med glädje John Steinbecks flesta verk, plus naturligtvis en del av Sartre och en bok av japanen Kawabata. Och har mest sett Becketts verk på teater. Och även om Ernest Hemingway avlidit redan 1961 hade jag fullt upp med att läsa hans verk ända fram till slutet av 60-talet. Av de som alltid tippades få nobelpriset men aldrig fick det tillhörde Graham Greene mina favoritförfattare och producerade tänkvärd spänningslitteratur ända in på 1970-talet. Och bland spänningsförfattarna läste jag gärna  pseudonymen Hammond Innes och den likartade Alistair Maclean, vilkas böcker ofta blev storfilmer.

Hade ändå tur att jag inte behövde läsa en massa politisk litteratur (förutom Marx av pur intresse) mot slutet av 1960-talet som mina vänsterkompisar. De var ofta inte så tydligt humoristiska.

Utom Tage Danielsson! Inser att jag måste skriva mer om film, teater och revy, även om vänstervågen härvidlag - HasseåTage, Gösta Ekman, Kent Andersson m.fl.

Så jag återkommer, kanske redan imorgon...

Här måste jag nog lägga in politiken, i alla fall.

Antiatombombsrörelsen hade börjat redan mot slutet av 1950-talet och dess symbol blev alltmera en allmän fredssymbol. Fredsrörelser attraherade ungdomar, kanske mest universitetsstuderande över hela världen och de klädde sig paradoxalt nog gärna i militära plagg som parkas, även kallade koreadufflar, alternativt kortare lika militärgröna jackor. Vänstersocialister utgjorde ofta en dominerande grupp i de olika organisationerna. Många ansåg sig vara pacifister medan andra var nog så militanta och det förekom såväl passiva/fredliga demonstrationer, som hyllade icke-våldsprincipen, lika väl som demonstrationer som mynnade ut i våldsamheter. "Fighting for Peace is like Fucking for Virginity", påstod belackarna. 

För mig och många i min generation och kanske ännu mera de något äldre stod USA för goda västerländska demokratiska värderingar och hade varit med om att rädda Europa och världen från nazism och facism, medan den sovjetryska segrarmakten under Stalin hade blivit en nation att frukta, även sedan Stalin avlidit. De odemokratiskt styrda östeuropeiska lydstaterna hade 1961 tydligt visat sitt ansikte genom att förstärka den så kallade järnridån med en riktig barriär i form av Berlinmuren.

Vi betraktade den nye unge president John F Kennedy som en garant för världsfreden och hade inte mycket aning om att han låg bakom en skärpning av konflikten mellan Nord- och Sydvietnam (i sin tur en fortsättning av Frankrikes misslyckade kolonialkrig i Indokina). Efter mordet på Kennedy 1963 företog vicepresidenten Lyndon B Johnson som nu blivit president ytterligare upptrappningar genom att, efter den påstådda attacken mot amerikanska flottenheter i Tonkinbukten, stegvis trappa upp kriget mot Nordvietnam och dess FNL-gerilla i Sydvietnam för att backa upp den ganska ruttna regimen i Sydvietnam. Alltfler amerikanska militära rådgivare skickades över och till sist fanns stridande förband med alltfler amerikanska soldater och avancerad materiel på plats. 

Kriget blev allt råare och alltfler amerikanska soldater deserterade för att slippa kriga i Vietnam. Antikrigsrörelsen fick mera bränsle när Kennedy dött, både internationellt och inom själva USA. Protestsånger blev högsta mode. Drogmissbruket av framför allt cannabis florerade inom de amerikanska styrkorna i Vietnam, liksom bland desertörerna. En del av fredsrörelsen  övergick delvis i Hippierörelsen med ytterligare psykedeliska droger, indisk och buddhistisk filosofi och musik fri sex, nytt mode istället för modsidealet och 60-talet gick i praktiken över i 1970-talet redan 1968-69.

En annan strömning var de mer eller mindre vänstersocialistiska rörelserna som framför allt motsatte sig kolonialism och därför förklarade sig solidariska med Algeriet och dess motståndsrörelse FLN (mot Frankrike), Nordvietnam och FLN (mot USA-imperialismen) och med tiden med Palestina mot det sionistiska Israel och med Angola och Mocanbique (mot det fascistiska Portugal).

Även om jag blev mer och mer kritisk mot USA:s agerande i Vietnam, liksom av sydstaternas behandling av svarta medborgare och den våldsspiral som ledde fram till mordet på både Martin Luther King och Robert Kennedy 1968, så blev jag inte anti USA. Att engagera sig i demonstrationer och gå in i någon av vänsterrörelserna var mera min systers än min egen grej. Jag ägnade mig mera åt studierna, forskningen och studentnöjeslivet och kände mig nog lite för vuxen för att bli revolutionär. Dessutom hade jag ju en ganska borgerlig bakgrund, blandat med socialdemokrati. Och min blivande hustrus familj var sossar. Däremot hade jag (och har) ganska många vänner som var med i vänsterrörelser av olika schatteringar. De flesta av dem var nog idealister och är så fortfarande, andra var romantiker och en del har helt släppt sina gamla ideal.

Mer om detta en annan dag.

Teater mm 1.

Hörde just gamle (1,5 år äldre än jag) vänsteraktivisten, journalisten författaren mm Jan Guillou yttra sig om det trygga sextio-sjuttiotalet, då man i hans värld hade tydliga vänner och fiender. Fiender var förstås fascistoida regimer och gamla kolonialmakter, vilka ofta smälte ihop: apartheidregimen i Sydafrika och den likartade bosättarregimen i dåvarande Sydrhodesia, den portugisiska regimen i Angola och Mocambique, likaså den sionistiska regimen i Israel. Extra skönt när den närmast ikoniske skurken och republikanen Richard Nixon valdes till president i USA. Sovjetregimen fimpades som närmast imperialistiska till förmån för Mao Zedongs Folkrepublik i Kina, Vietnam och andra socialistiska paradis som Kuba. I de resonemangen är jag närmast gammal jämfört med Jan G, eftersom jag på liknande sätt upplevde 1950-talet och en bit in på 1960-talet som ännu tryggare tider trots atombombshotet och det kalla krigets terrorbalans, eftersom man visste vad som gällde och fortfarande uppfattade det demokratiska USA jämte FN som garanter för världsfreden (ytterligare en tid).

Jag hade svårt att inte skratta åt vissa radikala vänstergruppers ålderdomliga jargong och rollspel, där de lät som forna bolsjeviker och trotskister (skällsord) kring första världskrigets slut. De kallade varandra för renegater, klassförrädare och antimarxister och skulle infiltrera det demokratiska samhället för att omstörta detta till förmån för den kommande idealstaten, dvs proletariatets diktatur. Sekterism och inbördesstrider satte stopp för revolutionen i Sverige den gången. Dessutom ville ganska få arbetare låta omvända sig från den då så trygga socialdemokratin och särskilt inte av universitetsstudenter. Däremot fick ganska mycket av tankarna plats i 1970-talets musik, konst, litteratur och journalistik och kom även att påverka undervisningen från förskola till universitet. Kanske mest de filosofiska fakulteterna, institutioner för pedagogik och socialhögskolor - mindre inom handelshögskolor, juridiska fakulteter, tekniska högskolor och medicinska fakulteter.

Till en början ansåg jag, i motsats till en del av mina vänner och min egen yngre syster, att den parodiska jargongen var ganska humorlös, även om den kunde skämtas med. Men där fick jag fel...

Tänkte återkomma till detta - kanske imorgon. Till dess sjunger vi "Internationalen"! 

Teater mm - 2.

I min borgerliga omgivning sköttes humorn inom revy och teater av den tämligen opolitiske Povel Ramel, revykungen Karl-Gerhard (som visserligen var antinazist men knappast vänsteranhängare) och Kar de Mumma som definitivt var ganska mycket högerut. Jag hade tidigt fastnat för Hasse Alfredssons och Tage Danielssons humor, men i de tidiga Mosebacke Monarkiavsnitten var inte humorn politisk i sin inriktning. De första hundrevyerna "Gröna Hund", "Konstgjorda Pompe" och "Gula Hund" som faktiskt kom redan på 60-talet var visserligen humanistiskt inriktade och mycket roliga i kombination men endast några få inslag skulle väl klassas som "vänsterut", om man inte anser att vänstern står för all humanism här i världen. På 1970-talet, när AB Svenska Ord kanske hade sin främsta guldålder med revyer och filmproduktion var den politiska inriktningen mera klart vänster.

Tack vare min fars nya äktenskap fick jag både två nya syskon och via hans nya frus sceniska förflutna en gynnad ställning i form av diverse gratisbiljetter till generalrepetitioner på Stora Teatern, där jag avnjöt operetter och musikaler, från gamla klassiker som "Kiss Me, Kate" och "Teaterbåten" till de nyskrivna som  "Stoppa världen".  Av bara farten gick jag även på Folkteatern och Stadsteatern (se bild ovan, bakom Poseidon). Stadsteatern hade under 1960-talet övergått alltmer till ensembleteater och flera pjäser skrevs mer eller mindre kollektivt, men framför allt av författaren Bengt Bratt (som även jobbade i hamnen) och skådespelaren Kent Andersson. Trilogin med "Flotten", "Hemmet" och "Sandlådan" var såväl humoristiska som djupt samhällskritiska. "Åh vilken härlig fred" (en parafras på den brittiska "Åh vilket härligt krig") av Tage Danielsson och Hasse Alfredson där även Kent Andersson medverkade passade väl in i detta mönster. Duktiga skådespelare som Ingvar Hirdwall, Kent Andersson, "Måns Westfelt" och flera andra bidrog till framgångarna. En del av Göteborgs borgerliga kulturelit protesterade mot pjäsvalet som de fann ensidigt och döpte teatern till "Pekingoperan". Att man börjat tillämpa institutionsdemokrati i sann 68-anda på sagda teater minskade inte kritiken. Bakom manifesten låg även den nyss (i november 2020) bortgångne Sven Wollter som dock flyttade till Angeredsteatern i den vevan och därefter till Stockholm och Gävle.

Så visst borde jag nämnt Tage Danielsson bland de författare jag gärna läste redan på tidigt 60-tal. "Tage Danielssons Bok", "Sagor för barn över 18 år", "Tage Danielssons Postilla" och "Grallimatik" införlivades alla i mitt personliga bibliotek 1963-66.

Ändå förknippar jag både honom och Hasse mest med 1970-talet. Nästa gång ska jag nämna andra författare och kulturyttringar som jag glömt bort tidigare.

Kulturrester

Glömde alldeles bort att jag läste Kerstin Ekman redan på 60-talet , mest deckarna. Dessutom Per Wästberg (Vattenslottet, Luftburen mm), Ed McBain och de första Sjöwall-Wahlöö. Vill helst räkna både Sjöwall-Wahlöö, P C Jersild och Statsrådetböckerna av Bo Balderson till 1970-talet. Glömde också bort att Bengt Anderberg skrev "Kain" redan 1948 och åtalades för sårande av allmän tukt och sedlighet. Fast han blev frikänd.

Glömde även pseudonymen Sergeanne Golons ganska vågade böcker om Angelique i chic litbranschen redan i början av 60-talet, kanske för att jag bara skummade dem i någon veckotidning. Det kan ha varit Bildjournalen som mina tjejkompisar och framför allt deras lillasyrror läste. Där publicerades även filmnoveller med bildrutor av till exempel "Änglar finns dom".

Glömde också att grekisk filmmusik kom redan på 1960-talet med först "Aldrig på en Söndag" med Melina Mercouri och musik av Manos Hadjidakis och sedan "Zorba" med Anthony Quinn och Alan Bates med musik av sverigevännen Mikis Theodorakis.

Och filmen "What´s up, Pussycat" innebar debut för både Woody Allen och filmmusiken av Burt Bacharach, vilka båda hör 1970- och 1980-talen till. Och vietnamkriget medförde protestsånger som "Eve ofDestruction", "I-Feel-Like-I´m-Fixin´-to-Die-Rag" och "Where have All the Flowers Gone". Varefter allt uppgick i hippiekultur, Woodstockfestivalen (1969) och annat som mera hör hemma i 70-talet. Utom de kvarvarande mods som körde sina skotrar, behöll sina frisyrer och slätrakade fejs och lyssnade på "The Kinks", "Manfred Mann", "Loving Spoonful" och "The Who".

Vi har sporten kvar till en annan dag.

Sportstjärnor.

De stora under 60-talet var i allmänhet i min ålder eller äldre (utom Anders Gärderud och hans konkurrent Uffe Högberg, liksom brottaren Janne Karlsson, vilka var ungefär i min ålder, men fick sin topp först under1970-talet. Det första årtiondet som annars skulle komma att domineras av de fantastiska 56-orna. Och Ulrika Knape, född 1955.)

Skridsko: Johnny Nilsson, Ivar Nilsson, sprinterna Ove König och Hasse Börjes. På slutet Johnny Höglin och Örjan Sandler som en oväntad kil i den norsk-holländska dominansen. Sixten Jernberg och Assar Rönnlund och Assars fru Toini. I alpin utförsåkning fanns bara sameättlingen Bengt-Erik Grahn. Från Fjällvinden, Tärnaby förstås! Världens bästa förstaåksåkare kallad. Två gånger stod han på benen båda åken och placerade sig då riktigt bra. Men då var Jean-Claude Killy den internationella alpina dominanten. I Sverige var dock Grahn förstås suverän.

I ishockey var Tre Kronor rätt kass efter 1962-63. Men Bandy förstås - där var inte konkurrensen lika hård. Fäktning, fr.a. Kerstin Palm. Tyngdlyftaren Bosse Johansson. Tungviktsbrottaren i grekisk-romersk stil, Pelle "Swing" Svensson. Hasse Alsér och Kjell "Hammaren" Johansson var i världsklass i bordtennis. Janne Lundquist var den ende lysande singelstjärnan i tennis, men med goda dubbelpartners först i gamle Ulf Schmidt och därefter i Ove Bengtsson. I båda dessa racketsporter skulle den svenska bredden bli imponerande under 1970- och 80-talen.

Svensk fotboll var relativt dålig på 1960-talet efter tidigare framgångar. Många duktiga spelare blev proffs och återkom först 1970 och framåt. Ett fåtal friidrottare som Ricky Bruch minns jag, sedan Dan Waern diskats 1961. I simning fanns egentligen bara den första riktigt stora stjärnan Jane Cederqvist 1960-61 och kanot tog väsentligen slut med Gert Fredriksson 1960. Liksom gångsportsstjärnorna gjorde med John Ljunggren 1960 och fripistolsmästare med Torsten Ullmans sista seger samma år. Handboll fortsatte förstås vara en svensk paradgren under större delen av 60-talet, liksom det var på 50-talet.

Mellanviktsboxaren Bosse Högberg var fortfarande i slag, och blev proffs och europamästare. Nu minns jag fler friidrottare, även om de låg strax under världstoppen. Fortfarande höjdhopparen Stig "Stickan" Pettersson, Bo "Skackan" Forsander på 110 m häck och Leif Librand på långa häcken. På slutet av 60-talet stavhopparna John-Erik Blomqvist och fr.a Kjell Isaksson som blev världsmästare. Och vad hade Ove Johnsson från Växjö, EM-guldmedaljören på 200 meter 1962 kunnat bli, om han inte kört ihjäl sig? Gunnar Tjörnebo och Lage Tedenby var av internationell klass på 3000 m hinder redan före Anders Gärderud. Och man måste erkänna att Bengt Bendeus och Ricky Bruch båda var duktiga kulstötare i slutet på 60-talet, liksom Erik "Myggan" Uddebom i början. 20-metersvallen bröts dock först av Ricky i början av 70-talet, ungefär då han även kastade över 70 meter i diskus. Dessutom fanns förstås Fåglumbröderna på cykel som var dominanter hela 60-talet. Så det blev inte så få minnesvärda idrottare, trots allt.

Eftersom mästarna och jag var tämligen jämnåriga är det inte så konstigt att jag personligen kände eller åtminstone träffade flera av dem. Till exempel min klasskamrat Kerstin Palm (legendarisk fäktare), Ulf Högberg (medeldistanslöpare), Bosse Althoff (400 metersfantom som kallades Mellerudsexpressen och var min yngrekursare) och Ricky Bruch (som patient på röntgen, men det får ni fan ta mig läsa min bok nr 2 för att höra mera om). Och kommande stjärnan Ulrika Knape mötte jag tidigt på mina blivande svärföräldrars lantställe på Hisingen. Och jag mötte även Myggan Uddebom och tyngdlyftaren Bosse Johansson på mitt gym och hade spjutkastaren Jan Smiding som vikarierande gympalärare.Och flera fotbollsproffs (Janne Olsson, Örjan Persson och Ralf Edström kom jag att bli granne med på 1980-talet (och mötte även Lennart Wing på fest hos Janne). Och en berömd handbollsspelare från sextiotalets dream team (Gunnar Kämpendahl) blev jag granne med något senare.

Ska vi ta och avsluta 60-talet som vi började - med musik?  Det måste ha varit ett av de decennier då de mest olika musikstilar samexisterade och dessutom spreds. Minns ni Limbo? En västindisk sedvänja i tävlingsform som tagit fart på 50-talet men kom till Europa på allvar 1962. Chubby Checker igen med limbo rock. How low can you go?

Och nu kanske vi ska dansa ut i princip till sambarytmer i en jazzig bossa nova med Stan Getz som också var populär 60-talsmusik? Hänvisar i övrigt till min Spotifykatalog under "Memo Lassebok 2 och 3".

Nästa gång byter vi spår.

C.U.

Tänkte jag nog få till härstädes. Vänta bara! 

Fast hoppar nog till ett nytt Nostalgotek som sida 20 a