Gick i Gustav Adolfsskolan, kläddes i skolmössa. Har inga bilder därifrån, tyvärr.

Nu vill jag förtälja lite om Nordhemsskolan i Göteborg, det som blev mitt Nordhemliga Liv.

Hurusom mamma och jag först gick till fel skola, liksom kyrka, den där första skoldagen.

Vi gick till Oscar Fredrikskyrkan, den imponerande tegelröda nygotiska katedralen och den intilliggande Oscar Fredriksskolan. Så småningom förstod vi att det var fel – dit hörde invånare från den västra sidan av Linnégatan, den med ojämna nummer, samt området kring långgatorna och Vegagatan. Den delen hörde till Masthugget. Vissa av masthuggetborna högst upp hörde dock till den högt belägna Masthuggskyrkan och Fjällskolan. Medan den jämna sidans Linnégateinvånare, liksom övriga Hagabor hörde till den lite äldre och mörkare men likaledes nygotiska Hagakyrkan samt, alltså, Nordhemsskolan.

Följaktligen fick vi efter upplysningen ifråga skyndsamt bege oss till den senare, den ganska skrämmande Nordhemsskolan, tronande som en tysk rovriddarborg i rött tegel högst upp på Nordhemsgatan, med cirka 1000 elever redan då. Det fanns tre skolgårdar: ”Lillen”, ”Storen” och ”Lången” med valvbågar emellan. Backen upp var brant och sedan följde en hög trappa från vårt håll och vi var sena. Att skutta utför samma backe och i språnget hamna i höjd med de uthängande affärsskyltarna blev senare ett av mina högsta nöjen två gånger per dag, eftersom jag gick hem och åt på lunchen. Men nu var vi som sagt sena och på väg åt motsatt håll. Vi lyckades hitta fram till klassrummet med hjälp av en vaktmästare och mamma lämnade över mig till fröken Signe Andersson med sin välstrukna blus, mörka hårknut och skarpskurna profil, medan mina blivande klasskamrater nyfiket tittade på mig. Dessa mina klasskamrater från mitt enda Nordhemsår kommer jag faktiskt ihåg mycket bättre än de från mitt enda Boråsår, kanske för att det någonstans finns ett klassfoto - se ovan!

Och naturligtvis minns jag en del av dem bättre, eftersom vi träffades på ett tioårsjubileum, inkluderande min första hustru och mig själv. Annars är det bara några få av dem jag träffat som vuxen: min äldste kompis Stefan Hagbard, förstås, och en annan Stefan, som liksom sin äldre bror var en duktig simmare och seglare i ungdomen och hette Sjöström i efternamn. Där fanns också den hygglige Stellan Claesson med halvutvuxna framtänder och sandfärgat hår (samt en på födelsedagskalas filmförevisande pappa som var ingenjör). Stellan bodde nog längst bort från skolan av alla i klassen, på Övre Husargatan. Det var också den duktige Stellan som på uppmaning av fröken fick visa den nyanlände var i böckerna vi befann oss den där första dagen. Därefter klarade jag mig själv.

När jag ser på klassfotot minns jag fröken Andersson, Stefan Hagbard och jag själv med armarna om varandra, nyss nämnde Stellan Claesson, den tystlåtne Göran Ajax, Roger som ansågs egendomlig och agerade därefter, Mack Lumsden, skotskättlingen med rött hår och vårtor och brännglas som terapeutiskt instrument mot vårtorna. Fred den fredlige och lille Dag, som tillsammans blev fredag. Janne ”Tarmen” Arvidsson, en typisk göteborgare med fräknar och flyende haka och en viss likhet med daggmasken i en senare barnbok av Richard Scarry. (Han har växt till sig, råkar jag veta, och bor större delen av året i Florida.) Kaj som flyttade (till Trollhättan?), Göran Nilsson, en kille med stil som var kompis till Stefan Sjöström och långe Tor som alltid hade snusnäsduk med cowboyspänne. Sist den långe hålögde Bo-Göran. Tjejerna: Margreth Bergqvist (som jag träffat flera gånger som vuxen), Inga-Lena Norvenius, långa och lockiga Elizabeth, vars mamma var död, söta Barbro X med uppnäsan, Eva Unander och Eva Lansinger, Ann-Mari ett och två, Trygg respektive Sahlqvist (varav jag var lite kär i den minst vackra av dem – den andra flyttade till Vänersborg), Lisbeth Simonsson, Britt-Marie Linneroth, Yvonne Hermansson, Vivi-Anne Olsson som blev min fru, redan nämnd. Kanske har jag glömt någon – fanns det inte en Håkan också (finns på bilden)? Minst två av dessa mina klasskamrater är döda i dag.

Vi satt i omoderna träpulpeter med lock och hål för bläckhorn och med fasta säten, eftersom hela den tunga möbeln stod på trämedar. En väldig skillnad jämfört med de fräscha möblerna i Borås året innan. Vis av mina erfarenheter från just Borås lyckades jag bli befriad från Nordhems ”Bamba”, eftersom jag kunde gå hem på lunchen då min mor mestadels var hemma. Om inte, var alternativet att öppna med egen nyckel som jag bar i ett band runt halsen. Skolan blev sedermera inte så skrämmande, eftersom de större eleverna hölls på andra skolgårdar och mestadels lämnade oss mindre elever i fred. Jag hade däremot en antagonist i parallellklassen. Varför vi hade blivit ovänner vet jag inte, bara att vi försökte välta varandra i trappan och att jag klippte till honom med den hårda mösskärmen över ansiktet för att få honom att släppa min arm. Mösskärmen fick sin första spricka, men han släppte. Nästa gång sade han lite imponerat att jag slagit ut en tand på honom. Sedan var vi inte ovänner längre.

Det var på Nordhem den tidens rastsysselsättningar blev uppenbara för mig. Man kunde till exempel byta filmstjärnor, varför inte Tony Curtis, Janet Leigh och Elizabeth Taylor mot Kirk Douglas, Grace Kelly och Stewart Granger? På skolgården lekte man i tjänlig väderlek med ”pottekulor” (pôtekulor, nickeldankar, glaskulor och pyramider), precis som i Borås. Året om lekte man med sin röda eller svarta jojo av fabrikat ”Kalmartrissan” eller andra fabrikat. De skickligaste kunde jonglera med den spinnande jojon, få den att pendla eller göra ”jorden runt” och ändå komma tillbaka till handen. Om tjejer var inblandade i leken handlade det om hopprep, hoppa hage eller sånglekar som ”Bro-bro-bränna” eller ”Halli-hallå” med boll. Det var också mest tjejer som utförde ”Kaffekoppen”, ”Eiffeltornet” och andra lekar med garn. Både tjejer och killar krävdes för sånglekar med pådyvlande av romantiskt intresse som ”Vill du rida på livets glada stig” eller ”Under den vita bron seglar en båt för två”. Även om de flesta killar tyckte detta var genant fanns det någon liten lockelse i den typen av lekar redan då. Om det var snö kunde man ha snöbollskrig. Sylta, mula, gôra, gura betyder alla olika sätt att med snö bearbeta någons ansikte.

Av lärarkåren minns jag inte så mycket. Det var förstås den vördnadsbjudande ”Överläraren” med vitt hår och örnnäsa som nog bodde i Änggården, alltså hela han inte bara örnnäsan. Han talade med stark röst till hela skolan inför jul och sommarlov. Så fanns det en magister Dahlberg som var känd för att klå upp elever, vi såg inte så mycket av honom då, men mina pojkklasskamrater skulle komma att få honom året efter. Och så fanns Signe Andersson, vår enda lärare som även var en känd pionjär som dövlärare och presenterade begåvade gamla (både hörande och döva) elever för oss, vilka sjöng och spelade på orgeln eller läste dikter. Att hon sammanlevde med en annan kvinna var inget vi visste om på den tiden, även om hattar av maskulint snitt och ett frekvent bärande av slips till blusarna hon klädde sig i kanske var en signal. En utmärkt lärare var hon i alla fall!

Arbetarstadsdelar som på gott och ont, till skillnad från Haga till stor del rivits i dag var ju Annedal, Masthugget och området utefter Vegagatan. De flesta husen i dessa områden var av typen ”landshövdingehus” med bottenvåningen i sten och resten i trä. Oftast hade de torrdass på gården för flera familjer eller också hade de restaurerats en smula och fått toalett ”på svalen” (etaget). Denna delades av alla i ”svalelaget” – om badrum över huvud taget fanns utgjordes detta ofta av ett badkar i källaren för ett eller flera svalelag, oftast intill tvättstugan. Man badade och duschade inte alls så mycket på den tiden, oftast ett badkarsbad på lördagen, och duschandet kom senare och handlade om kanske två gånger per vecka.

Jag erinrar mig härmed två anekdoter. Dels den om den lilla flickan från ett liknande hus, som trodde att texten till ”Internationalen” löd: ”Upp till tanten på svalen”, i stället för ”Upp till kamp emot kvalen”. Den andra, lätt skabrösa anekdoten berättade mina nu hädangångna första svärföräldrar som själva bott i ett liknande hus. Känsliga personer bör gå vidare till den icke kursiva texten, HÄR! Den handlar om maken i familjen som skulle gå ned till källaren och ta ett bad, samt om hustrun som satte på, alltså satte på kaffet (vad trodde ni?) under tiden. Efter ett tag börjar hon undra var maken blivit av – han kunde ju ha drunknat eller något. Så hon går ned i källaren och där står mannen spritt språngande inför öppen dörr med rumpan i vädret och skurar, som man av hygieniska skäl alltid bör göra enligt Socialstyrelsens rekommendationer, alltså han skurar rent badkaret efter sig. Hustrun sticker därvid skälmskt handen mellan mannens ben (SLUTA LÄSA HÄR, SADE JAG JU, om ni är för känsliga) grabbar tag i det så kallade paketet och sätter det först i gungning för att avsluta med en rask nedåtdragning i den bäst ägnade delen av paketet, såsom vid mjölkning. Därvid yttrar hon: ”Dingdång (till själva gungningen/klockringningen), kaffet är färdigt (till nedåtdragningen)". Mannen liksom stelnar till (NEJ, i övriga kroppen!) men hinner inte vända sig om förrän hustrun småfnissande beger sig uppför trappan till lägenheten och kaffet – OCH DÄR SITTER HENNES MAN, rosig och fint nybadad och fullt påklädd. SÄG INTE ATT JAG INTE VARNADE ER, ni känsliga!

Av detta skäl (inte oplanerade sexuella närmanden utan hygienstandarden) erbjöd Göteborgs folkskolor, åtminstone i vissa stadsdelar bad en gång i veckan till sina elever i klass ett och två i småskolan. Först satt man i små individuella badkar och skrubbade varandra på ryggen, sedan rusade man igenom en iskall dusch och sist kom belöningen: att få simma runt i minst en kvart i en ganska liten men ändå simbassäng allt under övervakning av de barskt vänliga och muskulösa badtanterna. Badkar med nakna klasskamrater av båda könen i Nordhemsskolan var rätt genant till en början – jag såg alltså min första fru spritt naken redan 1953. Allt detta var en smärre chock för mig – alltså inte Vivi-Anne specifikt – efter det nya fina badhuset i Borås, där man bara klädde av och på sig och duschade med andra killar, illa nog på den tiden, för att iföra sig badbyxor och gå ut till en tjugofemmetersbassäng. Jag minns faktiskt inte om vi barn av båda könen klädde av och på oss tillsammans på Nordhem – troligen, eftersom man klädde om före och efter gymnastiken i klassrummet, såvitt jag minns.

Detta har åtminstone färgat vissa av mina mardrömmar. Underligt nog var man på den tiden ett oskyldigt och förmodat helt ogenerat barn till dess man skulle fylla nio, varefter man i folkskolan inte ens fick gå i samma klass som tjejerna längre. Lyckligt nog slapp jag detta hemska öde, vilket kommer att framgå av det följande. Fast jag egentligen trivdes väldigt bra i klassen så tyckte fröken Signe Andersson att jag för min egen utvecklings skull borde byta skola, och jag hamnade därför i Samskolan.