En ganska typisk mejlkonversation med två välutbildade patienter i ett par.

OBS Bilderna har inget med paret att göra!

Just detta par hade mellan 2012 och 2013, tror jag, gått igenom sina tre landstingsfinansierade försök på Sahlgrenska sjukhuset utan att få till någon graviditet, åtminstone ingen som lett till barn och hade inte heller några embryon i frysen – kanske hade de aldrig lyckats få något som dög att frysa. Minns inte om jag haft hand om dem vid något av försöken, eftersom jag i princip gick i pension hösten 2012. Jag hade i varje fall åtminstone något samtal med dem efter detta (när jag återkom som timvikarie), troligen var det jag som lade tillbaka äggen sista gången, och gav dem lite råd inför fortsatta behandlingar vid en av privatklinikerna som vi kan kalla N-kliniken. De verkar ha fått förtroende för mig och skrev ett mejl, efter det att de gjort några behandlingar där också utan att lyckas. De hade provat lite olika hormonpreparat, som vi kan kalla ”G” respektive ”M”. Jag hade nog rekommenderat M i deras situation, men kliniken hade föredragit att ge G som tycktes gå bra men ej givit graviditet och sedan M som inte hade varit någon succé. Detta som bakgrund till fortsatt mejlkonversation från 2014 och framåt. Den följer nedan. Mina repliker i kursiv stil.

Från mig till X&Y:

Hej! Är inne lite och vikarierar på Sahlgrenska och tog mig friheten att titta igenom era behandlingar här vid kliniken igen. Är också inblandad i "världssensationen" med livmodertransplantation. Beträffande era frågor är det lite svårt att säga, varför det tycks ha gått sämre (på den nya kliniken) - du har ju svarat rätt bra på behandlingen när det gäller antal ägg. Preparatet M brukar oftast ge något färre ägg för samma dos, om man jämför med preparatet G eller liknande rena FSH-preparat - däremot brukar oftast äggen kunna bli mera optimalt mognade, förutsatt att stimuleringen håller på länge nog och med tillräcklig dos. Ett sätt att undersöka detta är ofta att ta några fler östrogenvärden i blodet än vad man oftast gör nuförtiden, detta för att se när en viss signifikant nivå uppnås för att kunna räkna ut att detta sker i tillräckligt många dagar. Däremot kan man tyvärr inte förlänga tiden efter ägglossningssprutan mer än upp till max. 38–40 timmar, för då kommer den att leda till att alla mogna ägg lossar - risken ökar ju längre tiden överskrider 36 timmar. Alltså måste tillräckligt stor mognad uppnås före sprutan för att den skall fungera optimalt. Skulle jag rått er till något skulle det vara att mäta lite fler blodprover för att se att signifikant östrogenstegring skett i minst 7–8 dagar, men inte över 9–10 och gärna stimulera med M, men som du säger är det oftast bättre att börja högre i dos och sänka (om det behövs) än tvärtom. Man kan även försöka ta vara på fördelarna med båda preparaten och ge ungefär halva dosen som t.ex. G och resten som M (säg 150 IE M och 112,5 IE G eller det liknande preparatet P) - det har jag god erfarenhet av. Det är svårt att få ihop så stora material i olika grupper, så att man kan bevisa det jag säger, så det får ses som en mycket erfaren doktors egna slutsatser. Det behöver ju inte vara fel för att det inte anses som högsta graden av evidens - men det är väl en förklaring till varför inte alla läkare tror på det jag säger ovan. Vad tror ni? Lycka till!

Med vänlig hälsning Lars N

Hej! Vill börja med att tacka så väldigt mycket för att du svarat på vårt brev och så snabbt! Kan inte beskriva hur mycket vi uppskattar det. Vi har läst om transplantationen och funderat om du varit inblandad, så det var kul att höra! Roligt att höra om lyckade fall som forskningen gjort möjlig! Under den senaste behandlingen tog vi blodprov innan sprutstart (10 pmol/l), dag 3 (dvs efter två sprutor, 100 pmol/l) och dag 6 (660 pmol/l). Är inte helt med på intervallet du räknar dock. Vad kan anses vara en signifikant stegring, 100, 200, ... 600? Och är ”slutdagen” sista M/G-dagen? Om vi antar att ”signifikant” stegring skett dag 5 och ”slutdag” är sista M-dagen innebär det ju 7 dagars stegring, så det känns ju som att det borde vara goda förutsättningar trots att det inte blev så bra. Vi gjorde ultraljud 6/9 (stimuleringsdag 11) då de största ca 4 blåsor var på 18 mm och 1 på 23 mm och sedan gjordes plocket 9/9. Det kändes som att blåsorna växte fort på slutet efter doshöjningen och vi (jag och min man) misstänker att det var den första rekryteringsgruppen av ägg som var stora men att den andra gruppen som kom senare inte var det. När vi läst om M på nätet har vi väl kommit fram till det du sammanfattar i ditt mail. Det var också en av anledningarna att vi ville testa det, samt att dr AM också tyckte att det verkade som en bra idé när vi tog upp detta på vårt slutsamtal. Vi var på N-kliniken och träffade Dr E, där ställde vi ungefär samma frågor till henne som till dig, hur vi ska göra för att få fler mogna ägg. Hon föreslog väl egentligen inte någon större förändring till nästa försök, utan gemensamt kom vi fram till att vi går tillbaka till G då det inte gått så bra med M. Hon föreslog startdosen 175 IE samt att ta första blodprov dag 3 på samma sätt som förra gången. Tror du detta är en tillräckligt hög dos för att rekrytera lagom antal ägg men samtidigt inte för hög för att de ska växa för fort så att de behöver plockas i förtid? Eller borde vi istället testa M en gång till med förslagsvis 262.5 IE som startdos? Vi tog även upp frågan om att blanda preparat då vi läst om detta, men Dr E verkade tycka att det var för krångligt. Skulle man isf ta ena preparatet på morgonen och sedan det andra 12h senare, eller tar man båda samtidigt? Vi funderar på att vi går på enbart G nästa gång och om det inte lyckas vill vi testa att kombinera M/G. Vad tror du om detta? Än en gång, tack för din tid!     X&Y

Hej! Jag tror att er beräkning att signifikant stegring skett dag 5 verkar trolig (om det inte är dag 6) - det beror på det lokala labbets värden och snabbheten i stegringen. I allmänhet betyder nånstans mellan 350 och 500 en signifikant stegring (350 ca på SU och 450–500 ungefär i Umeå). 7 dagar är absolut minimum, hellre 8 till 9, dock till slutsprutan ges, så visst verkar det ha räckt sist. Hastigheten påverkas nog inte så mycket av dosen, mera hur många äggblåsor som rekryteras och när. Alltså (i varje fall med långa protokollet) behöver man i stort sett aldrig plocka ägg i "förtid". Med all respekt för Dr E så är det väl ni själva som bestämmer om något är för krångligt? De skall ges samtidigt men det blir två stick, även om jag egentligen tror att man kunde blanda dem - fabrikanterna tar dock inte ansvar för sina preparat, om man gör så. Jag tror inte så mycket på att återgå till G, åtminstone inte bara G men ingen vet. Teoretiskt skall M knappast kunna vara sämre kvalitativt - däremot kvantitativt oftast, så därav en eventuell kombination. Om bara G är 175 en bra dos, som kanske kan behöva sänkas på slutet - rent M kanske skall upp till 250–300 några dagar. Men, som sagt, jag lägger mig inte i behandlingen om jag inte är ansvarig för den - gör som ni finner bäst! Dr E är en duktig kollega. Mer kan jag väl inte säga för närvarande.

Lycka till! LN

Hej igen! Vill bara ställa sista fråga till dig med anledning av ditt senaste svar. Vi förstår inte riktigt varför du inte tror på enbart G-preparatet när det läkemedlet är det som vi faktiskt ändå fått mest mogna ägg med och vid de båda första behandlingarna också väldigt bra kvalitet? M-preparatet var ju det som vi använde senast vilket endast resulterade i tre mogna ägg där endast ett blev befruktat och som då hade 8 celler redan dag två. Alltså var ju inte den senaste behandlingen särskilt lyckad, men ändå skulle du rekommendera att göra nästa behandling med detta om vi inte kör på en kombinationsvariant? Tack för alla dina svar och synpunkter!

Med vänlig hälsning X&Y

Hej! Man kan inte veta, men det kan finnas andra anledningar till att det inte blev så bra som inte beror på valet av hormonpreparat utan kanske på något för kort stimulering eller liknande. Det är svårt att teoretiskt förklara att M skulle kunna vara sämre än G (annat än att det ofta blir något färre ägg) - det brukar vara likvärdigt eller bättre (oftast mognare ägg då). Jag skulle nog helst välja kombinationen om jag fick välja. Återigen - det är förstås ni och den behandlande kliniken som väljer, inte jag!

mvh larsN

Hej Lars! Idag har vi varit på N-kliniken och fått två embryon tillbaka! Båda helt utan fragmentering, det ena fyrcelligt och det andra tvåcelligt. Det blev även ett trecelligt med mindre än 10% fragmentering som de ska odla vidare tills på måndag. Vi pratade innan stimuleringsstart med Dr E om att vi varit i kontakt med dig och vi bestämde gemensamt att gå på din rekommendation med kombinerat G och M. Vi stimulerade totalt i 11 dagar med blodprov dag 3 (370) och dag 6 (2570) även ultraljud dag 6 och dag 8. Dosen dag 1–5 var 112.5 IE G och 150 IE M, därefter sänkte vi till 100 IE G och 112.5 IE M. Vid äggplocket punkterades 11 blåsor och 9 ägg hittades, av dessa var 5 mogna och 4 befruktades. Ett ägg kasserades då det klassades att ha SER. Ville bara informera dig så här långt om läget och tacka för din hjälp. Denna stimulering kan vi nu summera som en av de bättre, var ganska exakt ett år sedan nu som vi gjorde en behandling där vi dag 2 hade tre kvalificerade ägg så detta var en stor milstolpe!

MVH X&Y

Låter ju lovande - jag håller tummarna! LN

Hej Lars!

Förra veckan, den X:e november kl. 9:17 föddes vår dotter E på Östra Sjukhuset efter en 7h lång kamp. Hon vägde 3220 g och var 51 cm lång. Allt gick väldigt bra och vi vilade ut 4 nätter på BB innan vi åkte hem i onsdags. Vi njuter nu tillsammans alla tre över att äntligen vara en liten familj. Vi är så lyckliga och väldigt tacksamma för att vi fick rådfråga dig om ordination och för all hjälp vi fått från Sahlgrenska och N-kliniken. Det var vår tredje behandling på N-kliniken, den andra omgången med kombinerat M/G som gav det lyckosamma resultatet. Vid detta försök fick vi även en blastocyst till frysen som vi hoppas kan ge E ett syskon framöver.

Med vänlig hälsning X&Y

Hej! Jättegrattis till E - så fin hon ser ut! LN

Och så ett hopp fram till augusti 2016:

Hej Lars, Hoppas du haft en bra sommar! Vi skriver till dig igen då vi fick så bra råd förra gången, som resulterade i vår dotter E som nu hunnit bli 9 månader gammal... Kanske kommer du ihåg oss. :-) Eftersom vi vet av erfarenhet att det kan ta tid, har vi nu börjat fundera kring hur vi bäst går till väga då vi vill ge E ett syskon. Sedan sista IVF-försöket på N-kliniken har vi en blastocyst i frysen. Vi funderar nu på om det bästa kanske ändå är att göra en stimulering med ett helt IVF-försök nu först och spara blastocysten lite då tiden tickar för äggen som ännu finns i äggstockarna. Vi är förstås glada för ett barn, men får vi drömma vore både ett och två barn till väldigt välkomna. Hur länge bör man vänta med att göra nya försök efter en graviditet? Helena ammar fortfarande lite granna, men har haft mens sedan slutet av maj. Vi har dock inte kollat med ägglossningsstickor än. Måste jag sluta amma helt innan vi tar nästa steg för bästa förutsättningar? De senaste två stimuleringarna (nov 2014 och feb 2015) blandade vi M- och G-medicinen med doser enligt din rekommendation och det blev lyckosamma försök, varav det senaste resulterade i E samt den första blastocysten någonsin för oss, se bifogad fil för detaljer kring alla våra försök. Frågan är nu vilka doser vi ska gå in med nu om vi gör en helt ny stimulering, då det gått ett tag sedan sist? Förmodar att doserna bör höjas något? Och är M och G fortfarande att rekommendera? Vi har bokat in ett besök till N-kliniken om ett par veckor, men skulle uppskatta dina ord innan dess.

Med vänlig hälsning X&Y

Hej igen, och hoppas att E växer och frodas och är sina föräldrar till glädje! Ni kan säkert göra ett nytt försök redan i höst, om ni vill. Ibland går det bra även om man ammar några mål per dygn, men kanske säkrast att inte göra det. En blastocyst kan gå bra men, som du säger, om det misslyckas går dyrbar tid, så en ny stimulering kan vara att rekommendera, särskilt om den leder till att fler blastocyster kan frysas. Ja, jag rekommenderar samma stimulering som sist, dock gärna med lite högre G dos än sist, särskilt de 4 första dagarna eller så, för att få igång lite fler äggblåsor, om känsligheten i äggstockarna nu skulle ha minskat.

Lycka till! Lars N

Hej igen, E mår alla tiders, hon är en riktigt vild baby! Är inte still många sekunder när hon är vaken, det ska krypas och så vill hon ställa sig, sätta sig, ställa sig igen osv. Väldigt roligt med lite liv i huset! Har du någon mer konkret startdos för M-preparatet resp. G-preparatet som du tycker vi bör testa? Sista gången i februari 2015 var ju startdosen 112,5 IE på G (låg på denna i två dagar och sedan 100 IE i ytterligare 9 dagar) och 150 IE på M i samtliga 11 dagar.

Återigen, tack! X&Y&E

Hej. Om du väger ungefär lika mycket som sist tror jag ändå att man ska vara försiktig och nöja sig med 150 IE i 4 dagar, sänka till 112,5 eller lägre, om svaret blir kraftigt (gärna mätt som östradiolvärde efter 4–5 dagar), annars bibehålla dosen längre. M i en dos som förra gången, 150 IE hela tiden. Borde bli ok. 7–13 ägg räcker ju bra, 15 är inte katastrofalt mycket. Över 20 onödigt. LN

Hej Lars!

Vi ville bara berätta den glada nyheten att vi blivit spontant gravida! Om allt går som det ska blir E storasyster i mitten av juni nästa år. I slutet av augusti var vi hos N-kliniken på ett möte för vidare behandling enligt dina dosrekommendationer och sedan bestämde vi att vi skulle göra en full IVF med nedregleringsstart efter min mens i oktober men eftersom min mens inte dök upp började jag fundera när det egentligen var den skulle komma. Jag gjorde då ett test i förrgår som visade positivt! Och jag har ju inte ens slutat amma E helt utan hon ammar fortfarande på kvällen och ibland på morgonen. Vi kan inte riktigt ta in att vi lyckats bli gravida på egen hand efter dryga 5 års försök (minus tiden för graviditeten med E och 7 IVF-behandlingar med totalt 14 insatta embryon! Nu hoppas vi att det ska gå hela vägen så klart. Vi ville dock informera dig och hoppas att vi på något sätt kan bidra till gåtan om oförklarlig barnlöshet genom att återföra hur det går på vår resa. Har du någon teori om vad som gör att vi lyckats på egen hand nu? Det känns inte som en tillfällighet i våra ögon att det inträffar först efter graviditeten med E. Vi har bara "försökt" tre gånger och så lyckas det... Hoppas allt är bra med dig!   X&Y

Grattis - hoppas att allt går bra! Inte helt unik och yes, jag har teorier men hinner inte riktigt ta upp det här och nu. Har sett många exempel. Påminn mig om jag inte återkommer! LN

2016-10-16 Hej igen! För att stilla din/er nyfikenhet, så har jag sedan länge slutat bli förvånad när någon i er situation blir spontan gravida och får barn - jag säger aldrig att den möjligheten inte finns. Dels går tiden och ju fler försök enligt den betydligt trevligare naturmetoden som görs desto fler blir trots allt befruktningschanserna, särskilt då i den oförklarade infertilitetsgruppen. Lite samma sak är det med PCO-gruppen eller därmed besläktade patienter på kvinnosidan (som, tvärtemot alla andra, tycks bli mera lättbehandlade med åren, när de får lite färre äggblåsor/folliklar, för att sen bli sämre igen med åldern som alla andra). Endometrios och även sammanväxningar kan läka ut respektive slitas av vid graviditet och/eller förlossning, så att t.ex. äggledare som varit blockerade och hopknickade rätas ut och blir mera öppna. Hos män kan ju spermakvaliteten variera ganska mycket, så även de med rätt dålig funktion kan ha tur med tiden. Populära förklaringar är ju till exempel att livmodern eller någon annan funktion i kroppen äntligen lärt sig hur det ska gå till eller att kvinnan och kanske även mannen slappnar av (ni vet: köp hund eller adoptera barn så får ni även "egna" barn), men för dessa påståenden finns egentligen ingen vidare god evidens, eftersom tiden inte kan hållas konstant.

Åtminstone den psykologiska förklaringsmodellen kan kanske vara sann i vissa speciella fall men troligen inte särskilt vanlig. "The dark horse", slutligen är förstås immunsystemet, vars finaste mekanismer vi bara är i början av att känna fullständigt - att allmän hälsa, stressnivå (och kanske vissa former av endometrios), över och undervikt och alltför intensiv träning kan ha ganska stark effekt på eller åtminstone vara associerad med immunologiska mekanismer är helt klart! Efter många debatter med IVF-motståndare är jag synnerligen angelägen att dementera vulgärargumentet med de eventuella psykologiska orsakerna, eftersom detta gav dem krut för önskan att lägga ner de "onödiga" IVF-behandlingarna. Er nya lycka skulle ha använts som argument mot att ge någon i er situation de tidigare försök som kunde gett dem en egen "E". Hoppas att ni är nöjda med någon av dessa förklaringar - faktiskt kul för mig själv att få formulera mina tankar. Kommer till pass i mina memoarer som nu är till hälften färdiga. Om jag citerar en del i vår korrespondens utan att nämna namn, hoppas jag att ni tillåter detta! Innerligt lycka till! Och ja, jag mår verkligen bra och jobbar mera lagom.

Er tillgivne Lars Nilsson

Hej Lars. Tack för ditt svar, intressanta tankar. :-) Här följer lite av våra idéer... Som vi skrev tidigare tror vi ju inte riktigt på att det är en tillfällighet att naturmetoden funkat just nu. Eftersom vi nästan kan räkna de månader som vi skulle ha missat under dessa 5 år. Med våra logiska ingenjörshjärnor blir detta svårt att tro på detta. Inte heller ser vi spermakvaliteten som en trolig orsak, då den varit i princip den samma vid alla prov utom det allra första som gjordes vid tidig utredning. De psykologiska och mentala spärrarna är något som vi också räknar bort, med det resonemanget skulle vi i så fall aldrig ha lyckats med någon IVF heller. Vi är mer inne på att endometrios eller någon immunologisk mekanism skulle kunna vara förklaringen. Jag genomgick en kontraströntgen av äggledare på SU som inte visade något, men jag har alltid haft (vad jag förstår efter att jämföra med förlossningssmärta mm) smärtsamma menstruationer och känner av ägglossning (t.o.m. vilken sida). Även om man inte fann någon sammanväxning är vår teori att något skulle ha förhindrat ett befruktat ägg att fästa i livmodern då de ägg som blivit befruktade alltid hållit en god kvalitet (av vad man kan se och veta med dagens teknik). För oss ingenjörer vill vi ju alltid finna svaret, även om det inte alltid går. Men det som känns logiskt för oss är att någonting blivit "lagat" i min kropp i samband med E:s tillkomst. Livmoder och äggstockar/ledare har genomgått en traumatisk upplevelse som du nämner med och det känns som en för stor faktor att negligera. Vi tror svaret ligger någonstans här, och hoppas att man med mer forskning kommer förstå dessa mekanismer mer i framtiden.

Du får så klart använda vår konversation i dina memoarer om du finner det passande, för oss känns det hedrande. Låter som intressant läsning när de blir tillgängliga, då får du höra av dig hur vi kan få köpa ett exemplar!   X&Y

Denna korrespondens visar, om inte annat åtminstone några av de vanligaste missförstånden och principfrågeställningarna i IVF-verksamheten.

Intryck från och med en hemresa i augusti den rekordkalla sommaren 2017

På väg hem till älskad hustru via tåget från Stockholm och Hammarbykliniken. Trött men lycklig att jag kan jobba så bra vid nästan 72 bast. Dessutom gymmat och känner mig både fysiskt och psykiskt i form. Lik förbannat inser man att Livet är ändligt. Fattar inte att man troligen inte existerar om 20–25 år. Och att det kanske är lika bra det? Vännernas led glesnar, som sagt, betänkligt. Och många av ens roliga förebilder är borta: Povel Ramel redan året före min farsas död i juli 2009 (precis då Michael Jackson försvann från vår jord), Robert Karl-Oskar ”Robban” Broberg, Magnus Härenstam och Brasse Brännström, rimsmeden Lennart Hellsing.

En sista Hellsing till mannen som skrev bland annat: "Nu är bagar Bengtsson död, han har bränt sig på ett bröd och här ligger han begraven i en limpa". Min på många sätt andlige broder, ordkonstnären Lennart Hellsing, lämnade den 25 november 2015 denna värld vid en ålder av 96 år. Det känns tomt – räckte det inte med Povel, Robban, och Magnus & Brasse? Frid och glädje över deras minne!

Det är lite varannandagshumör för mig numera och det har mycket med mitt skrivande att göra. Jag måste bli färdig snart – det är verkligen inte mycket kvar av grundjobbet. Ibland tänker jag: såhär kan jag inte skriva – jag måste nog tona ner detta och detta. För att nästa dag tycka att det är riktigt bra – att jag till och med kunde safta på ännu mera. Och sedan kommer natten och morgonen och vargtimmen och gryningsångesten åter, och då vet jag inte. Kan jag framställa mig såhär bra, eller verkar det skrytigt och oseriöst? Ibland är jag ”Lars Nilsson, Mannen-Myten-Legenden” och nästa morgon slår Jante till med full kraft. Gränsen mellan ”ung och lovande” och ”gammal och misslyckad” är i sanning hårfin!

Och vad ska Framtiden bära i sitt Sköte?

Och ska Trump klara sig?

Och Kim Jong Un i Nordkorea?

Och hur ska det gå för Moderaterna? Och Alliansen?

Och Socialdemokraterna? Och Sverige, och demokratin?

Och hur fan ska det gå för vår gamla jord?

Och man hoppas att Barnen (och barnens barn) ändå får ett glas öl. Trots att Hasse Alfredson just dött, märkligt nog samma år som Roger MOOORE! Hoppas att Hasse ovan där får träffa sin mest älskade vän Tage Danielsson som gick så många år före. 

Särskilt hoppas man ju det där med barnen eftersom systersondottern Emma 2017 fötts som första tjejen i den barnaskaran. Och dessutom fick jag ännu en sondotter i mellansonens första barn, lilla T i oktober. 

Men redan något år tidigare skrev jag:

Lyssnar just nu, den 11 januari 2016, på ”Black Star”, David Bowies senaste album som också kom att bli hans sista – han avled igår. Finns i min Spotifysamling. Däremot är jag inte en stor vän av hårdrock av typ heavy metal, så Motörheadbasisten ”Lemmy” Kilmisters frånfälle (stilenligt var några av hans sista ord vid cancerdiagnosen: ”I´ve had a good run – fuck this shit”), ja honom sörjer jag inte lika mycket.

Och Gud verkar plocka Barbarottipoäng i början av 2018, eftersom den sista kvarvarande forskningspatienten nu testat positivt för graviditet igen, och den här gången har hon inte blött i förtid... Och fler kända människor har avlidit, inte minst musiker. Men Fats Domino var ju gammal nog, liksom Chucken.

Sistlidna oktober har ännu en gammal vän och kollega och dessutom min fars vän och tidigare medarbetare, docenten Göran Rybo (flerfaldigt nämnd i min andra bok) gått ur tiden vid nästan 90 års ålder. Han som på 50-talet var den nya medicinarutbildningen vid Göteborgs Högskolas ännu nyare Medicinska förenings förste ordförande. Han skrev då den kända dryckesvisan ”Så fatta nu glasen, medicinarstudent”. Detta var redan innan stadens Högskola blev ett Universitet med en medicinsk fakultet, och då hade Göran som gammal hästkarl och, tror jag, kavalleriofficer i reserven först valt att studera till veterinär, men sadlat om efter tre terminer sedan han fattat galoppen. Den cirka 8 år yngre Göran blev faktiskt till sist nästan lika gammal som min far, fast han varit skröplig rätt länge.

Han dog i sin tur obetydligt efter Rock-Boris Lindqvist, som nästan avled jämnt 50 år efter det han sjöng ”Håll dig till höger, Svensson” i samband med högertrafikomläggningen. Och fler terrorhandlingar har utplånat kända och okända världen över, tämligen nyss i New York City.

Och fler tafsare bekänner varje dag, sedan #metoo-kampanjen blivit viral som det heter numera. Som ni, kära läsare, vet är jag tämligen oskyldig till sådant efter tafattlekarna i 12–13 års ålder. Men har jag alltid varit duktig på att säga ifrån till kompisar, när dessa tafsade eller uttryckte sig nedsättande om tjejer?

När får vi förresten totalt genomslag av AI och AR? Fast det är lite mera IQ och framför allt EQ vi bäst behöver. Och just i övergången mellan november och december vet vi att det första barnet som legat i en transplanterad livmoder utanför Sverige nu fötts i Texas, där en av vårt teams tidigare medlemmar för närvarande bor och verkar. 

Min handledare och förste chef, professor emeritus Kurt Ahrén har lämnat oss och hyllas av sin stora släkt ner till minsta barnbarnsbarn liksom av många vänner och tidigare elever. Världen har blivit en god människa fattigare igen. En man som sjöng långsamhetens och eftertankens lov och som vårdade sina vänskapsrelationer över hela världen i lika hög grad som relationerna till sin stora familj, intill minsta barnbarns barn. Som lämnar spår efter sig. Bara goda spår. Frid över hans minne.

Tankarna går tillbaka till somrarna innan jag skulle disputera, då jag själv och vid något tillfälle Gunnar S och jag körde upp till Kurt på Lilla Askerön och satt i hans lilla segelbåt, en Magnific Midget av samma typ som jag själv ägde ett tag senare, och diskuterade manuskript. På Lilla Askerön träffade vi också en del internationella forskare under enkla former - minns bland andra Bruno Lunenfeld och hans två söner. Man kände sig alltid välkommen till Kurt och Birgitta Ahrén.

Bland musikaliska kändisar förlorar vi strax efteråt Ted Gärdestads ständige textförfattare och bror Kenneth, som inte var så gammal, samt sångerskan Kjerstin Dellert som var äldre än Kurt.

Och dagen efter Kurts begravning har vår egen dynasti av huskatter gått till ända, när lilla Svarten (även känd under namnen Iris och Scarris) blivit för sjuk för att leva vid 20 års ålder, vilket för en katt är en ännu högre ålder än den Kurt uppnådde; enligt olika källor ska 20 kattår motsvara antingen 100 eller 94 människoår. Sista tiden har hon dragit sig undan allt mer, sovit mycket och knappast ätit eller druckit. Man har hört att hon försökt kräkas men inte fått upp något. Däremellan har hon faktiskt kommit upp från sin varma sovplats intill frysboxen i källaren, där det finns golvvärme, för att kela med oss och ligga nära och spinna svagt. Tiden är inne och vi åker till veterinären som rekommenderar att vi avslutar hennes liv. Så sker.

När tjälen går ur jorden skall hon få dela vilorum intill sin älskade gule bror, Gustaf, som for till andra sidan för tre år sedan. De var två snälla och tillgivna katter, men på sätt och vis lika olika som Kurt och jag själv, kanske. Svarten föddes i en av Lisas lådor i garderoben tillsammans med fyra syskon: Gustaf, Biffen, Bananen och lilla Tufsan. Då var hon störst av dem alla eller såg åtminstone sådan ut, eftersom hon hade något av norsk skogskatt i sig och var lurvig som en liten svartbrun björn. Vilket gjorde att hon från början kallades för Björnen. Vi hade från början bara tänkt behålla Gustaf som verkligen såg ut som Garfield i serien. Biffen och Bananen skänktes till andra familjer och fick nya namn, medan stackars lilla Tufsan hittades självdöd i en buske. Björnen, sedermera Svarten skulle ges bort till en kille som inte fick behålla henne, eftersom hans syster var allergisk. Och så kom det sig att både Gustaf och Svarten stannade hos oss liksom Elvisa, den enda ungen från första kullen samt själva kattmodern Selma.

Den lilla kattmamman S, vår första katt, som hade haft ett styvt jobb med att ideligen försöka gömma de nya ungarna och släpa dem upp- och nedför trapporna, fortsatte med detta beteende tills ungarna var lika stora som hon själv. Inte undra på att hon tröttnade och ville köra iväg de allt vuxnare ungarna. När vi bannade henne för detta försvann hon helt sonika för gott. Den icke-kastrerade Elvisa drog aldrig jämnt med Svarten och fick försvinna. Och nu har hela dynastin avslutats för gott.

Den gamle rockaren och ekenstuggikonen Jerry Williams, alias rör. mok. Erik Fernström, har lämnat oss kvar i den allt tommare jämmerdalen. Too fast to live - too young to die, en av hans tidigare låtar som passar fint här.

Och redan innan vi hinner minnas offren från attentatet i Stockholm ett år tidigare försvinner allas vår Lill-Babs mycket oväntat från scenen. Och alltså bör jag kanske ta upp den gamla historien här ändå? För att ta något mera positivt kring den folkkära Barbro "Lill-Babs" Svensson, så kan jag berätta något som illustrerar hennes positiva sinnelag. Eftersom jag ibland totar ihop en och annan text, så blev jag via min kära hustru, Lisa, ombedd att fixa en hyllningsdikt till ett bröllopspar uppe i Järvsö - dottern till en av Lisas äldre väninnor från hennes Järvsö-tid skulle gifta sig med en dansk dreng för sådär 15–20 år sedan. Sagt och gjort, texten skrevs efter förlaga av den kända låten "Tillbaka igen till gamla Järvsö". Jag hade skaffat CD-skivan och försäkrat mig om att mitt alster skulle vara sångbart. Den blivande svärmodern tyckte att sången var såpass bra att den borde sjungas av någon annan än henne själv. Och eftersom hon kände Barbro lite grand, likt de flesta i den åldersklassen i Järvsö, så frågade hon Barbro om hon kunde tänka sig att sjunga versen ifråga, vilket Barbro lovade försöka, om hon inte var engagerad någon annanstans vid den stora dagen.

Och faktiskt var hon ledig några timmar och kom till festen och sjöng låten till allas stora förtjusning. Och någonstans har jag en videoupptagning som bevis. Och jag kan alltså skriva textförfattare till Lill-Babs på min CV.

Ett av vår tids stora genier, den svårt ALS-märkte experten på svarta hål, Stephen Hawking lämnade oss efter att verkligen ha levt på övertid. Han gav oss alla något att tänka på, då han hävdade att han upplevde livskvalitet trots att han var fjättrad vid en specialrullstol och kommunicerade med omvärlden via en dator med mekanisk röst. Så länge han kunde tänka och förmedla sina tankar och visa och ta emot kärlek från sina anhöriga var livet meningsfullt för honom. Kanske möts vi alla på den andra sidan av ett svart hål?

Och flera konstnärer checkar ut: för några veckor sedan Ulrika Hydman Vallien (nästan 80) och denna vecka när min far skulle blivit 99 år, om han levat, samma dag som Lars Hamberger förhoppningsvis fyllt 79, ja då avlider den store tjeckfödde regissören Milos Forman (86), en av mina absoluta favoriter. Och Svenska Akademien trampar upprepade gånger i klaveret. Man får inte behålla sina olika förebilder, ej heller sina illusioner i min ålder.

Och att mista en så ung person som musikern Tim Bergling, alias Avicii är alltigenom tragiskt. Vad är det med åldern 27–28 år och begåvade artister?

Erinrar mig av någon anledning sådant som skulle förtigas av taktiska skäl: till exempel hade väl Sten Villadsen, Alan Trounsons danskfödde kompis i Cambridge, närmast skrämt slag på IVF-motståndarna och gett dem vatten på sina kvarnar. Eller tål folk sanningar om man lugnt hårdrar och sedan metodiskt benar ut dem som ”Vänsterdocenten” Torbjörn Tännsjö? Jag förstår varför jag initialt inte kom att känna lika mycket för donationer av ägg och spermier vid IVF, behandling av samkönade par och ensamstående individer – de är ju exempel på det sluttande planet som vi förnekat. Men det kunde Torbjörn Tännsjö reda ut. Själv känner jag mig väldigt trött i kölvattnet på en envis influensa. Nästan som jag inte fått tillräckligt med sömn.

Presterade hyfsat på gymmet men har en bit kvar till vinterns form. Tappat 4–5 kg mest i muskler så det bidrar väl. Har skrivit färdigt allt i den löpande texten till memoarerna och äntligen fått fixat lite vitrocksfoton till böckerna. Och fått iväg deklarationen för revision. Ja, och stigit upp tidigt för att hämta ut en hyrbil och sedan åka till Partille tillsammans med hustrun för att lämna in ordinarie Audin på lite reparationer. Därefter veckohandlat och sedan iväg till gamla jobbet. Efter idag och efter I kommer jag att säcka ihop som ett korthus, känns det som. Är inne på kliniken på Sahlgrenska för att göra min kanske sista insats för vår enda patient som inte fått barn trots flera graviditeter av varierande längd. Har sällan hoppats mer på att Vår Herre ska vara sugen på att inhösta Barbarottipoäng. Klart att tant Strul ska slå till i det här läget. Embryot kommer sannolikt inte på rätt plats vid första försöket och vi får tina upp ett nytt. Men då går det desto bättre med ideal placering. Nu är det bara att hålla tummarna.

Jag är alldeles slut efter detta. Får nog bli en whisky ändå. Vilket det förstås blev efter hemkomsten vid 19.00, belyst av den fortfarande värmande kvällssolen. Hos öronläkaren igen. Döv på vänster för omväxlings skull. Inte vaxpropp den här gången. Vätska bakom trumhinnan. Det är bara att tryckutjämna. En gång i timmen! Med lagom tryck i utblåset. Uthärdar allt bara patienten I är gravid och slipper missfall denna tilltänkta sista gång. Hon har faktiskt inte haft någon blödning alls ännu och det är nog första gången. Vad jag verkligen hoppas på, förutom världsfred och nya ofarliga energikällor, är ju att hon, den allra sista av våra forskningspatienter, faktiskt ska lyckas få barn innan jag är färdig med efterskriften.

Samtidigt förlorar jag tyvärr just till sommaren min gamle sommarkompis, Haffe X-ström, som ger upp andan den 25 juni 2018 efter en tapper kamp mot sin njursjukdom, dålig cirkulation, diabetes och upprepade amputationer.

Och idag kunde jag lagt till dessa:

Författare som Toni Morrison och vår egen tidigare akademiledamot, den modiga Sara Danius (alldeles för tidigt). Skådespelare som Peter Fonda, Rutger Hauer och svenska Bibi Andersson - och den norske mysfarbrorn Jon Skolmen (ganska lik mig i ungdomen), även han känd från semesterresefilmerna liksom göteborgske arbetarskådisen Roland Jansson, som lämnar oss strax  därefter.

Industrimän som Hans Rausing. Modeikonen Karl Lagerfeld. Franske politikern Jaques Chirac. Den kände Formel I-föraren Niki Lauda med sitt brända ansikte, han som sånär strukit med flera gånger förut.

Och allas vår julvärd och tv-profilveteran Arne Weise, nästan 90 år. Han som alltid  funnits. Strax efteråt avlider hans 94-årige kollega, den långe före detta folkskolläraren och Arnes föregångare som julvärd Bengt Feldreich (för evigt ihågkommen som Benjamin Syrsas röst i Disneys julprogram). Finns någon kvar?