Min allrasomkäraste hustru, tillika husfru m.m. när en stor tillgivenhet för felina individer, för att inte säga hela detta släkte. Om hon är felikofil, felikoman eller rentav felikopat kan diskuteras. Alltnog, med denna förvisso mestadels besvarade men stundtals besvärande käderlek följer en viss respekt-löshet ända sedan hon klädde sin första kattunge (Kurre, I presume) i dockkläder och bäddade ner honom i en dockvagn. Hårt. Samt körde runt honom i hela Värnamo med en självklarhet värdig en domptris. Detta brukar fungera på de flesta katter, inklusive tigrar, lejon och ett flertal leoparder. Samt nästan alltid på undertecknad.

Nu brinner ni väl av nyfikenhet hoppas jag?

Det riktiga fejanproffset räknar väl sina likes/lajks innan hen skriver en fortsättning? Men int ja int! Och från Mtr express kan jag bara hjälplöst konstatera att min käraste just blivit inlagd på infektionskliniken på grund av att Nature strikes back (missa inte den nervkittlande fortsättningen) Våra gemensamma katter har Lisa hanterat med en lejonbruds suveräna självklarhet. Hon har utsatt dem för fasthållning, tvångsmatning, kelande av närmast våldtäkts-karaktär, påtvingad kloklippning och badkarsbad med schamponering. Våra katter har varit snälla och medgörliga och de två äldsta alltmer ålderdomssvaga och tandlösa av FORL. Visserligen försökte den store Gustav smita ur badkaret och ropade HJÄLP som en riktig mänsklig åldring. Och visst försökte de göra motstånd genom att både klösa och bitas men utan att lyckas åstadkomma någon (något?) större blodvite.

Med barnbarnsfamiljens biffige unge hankatt Erland förhöll det sig emellertid att annorledes. Hans yviga pälsbeklädnad hade tovat till sig i samband med en klippning och tarvade en snar sanering. Före detta ingrepp skulle han badas - något som han VERKLIGEN HATAR. (Forts följer) Funderar på att byta skjorta på den elektroniska toaletten fast likväl på mig själv. Fick faktiskt ett rödvinsglas som läckte - straffet för att jag falskeligen påstått något liknande vid ett eller förmodligen flera tillfällen. Snart kommer därför tågresan att vara slut och ni får vackert vänta på den rafflande fortsättningen och det oundvikliga slutet. Don't we all? Tänker att det kan bli bättre om jag vet att hustrun överlevde (eller inte). Om hon behövde amputera armen eller kräver långvarig rehabilitering. Och om hon, högst eventuellt, lärde sig något av det timade. Fast hon är en liten rar flicka och jag älskar henne precis som hon är. Och det gör katterna också. Tror jag.

Åker fortfarande hemåt på det alltmer försenade tåget och kommer att mötas av ett tomt hus emedan min själs (jaja och lite kropps) Älskade immobiliserats på Infektionskliniken SU-ÖS på grund av att Nature strikes back (fritt men felaktigt översatt som Naturen stryker rygg. Just det aktuella naturfenomenet kan däremot skjuta rygg och vår hjältinna borde kanske ha strukit på foten) Här borde kanske Läsaren/ Läsarinnan ha erbjudits att komma in i handlingen genom en utförlig resumé, men tocket bjäfs blir det inte snack om. Det blir till att vackert leta upp vad eder författare tidigare skrev i/på/genom/via detta aktuella sociala medium. Så det så! Ni fick faktiskt välja preposition nyss. Jodå! Till den rafflande fortsättningen: I samband med liknande sanering av den, visserligen kastrerade, men nog så råmachotuffe kattynglingen Erland brukar faktiskt den nog så tuffe och crossfittade men ännu icke kastrerade svärsonen förse sig med skyddsutrustning. Enligt ryktet rör det sig om samtliga ishockeymålvaktsskydd, inklusive hjälm, ansiktsmask och plåtförstärkt suspensoar. Givetvis målvakts-handskar! Jag tror att han dessutom brukar montera en sådan bur som används vid MMA-matcher (finns i årets IKEA-katalog under namnet BONKA med lyxmodellen MAULER).

Erland däremot... Missa inte den rafflande fortsättningen!

To be (or not to be) continued...

Nu är jag hemma och ack så ensam, ety hustrun vilar på infektionskliniken. Som tur är dock inte i jorden ännu. Missa inte den rafflande fortsättningen av "Nature strikes back" som beräknas komma under dagen.

Måste först besöka min sårade hjältinna på infektionskliniken. Tyvärr använder kåsören ofta sina anhörigas öden för sina egna egoistiska syften. Jag tror att det var signaturen Red Top som skrev om en kollega (kanske signaturen Cello) att han regelbundet slog sina barn för att få dem att säga något roligt. Detta var naturligtvis inte sant men innehåller en kärna av djup sanning. Sitter framför datorn och försöker (på allmän begäran) åstadkomma en fortsättning på Nature strikes back

Det är sant att den fluffige hankatten Erland normalt är en fridsam och närmast smeksam varelse. Däremot får han anses lida av åkomman hydrofobi (dock ej vattuskräck som är ett rabiessymptom), en entitet som närmast är endemisk inom det felina släktet. Det är också sant att min kära hustru på relativt goda grunder anser sig kunna hantera katter av alla slag. Hon vidtog därför i det aktuella fallet icke de skyddsåtgärder som svärsonen i allmänhet tillämpar då katt möter vatten. Må alla slippa känna skuld i det som hände! Lisa inträder i badrummet med den stora katten i ett fast grepp under armen. Då vederbörande (om en katt kan vara vederbörande) anar möjligheten av vattenbegjutning råkar han i panik och försöker ta sig ur det kopplade smidjebältet med alla till buds stående medel. Eftersom de båda aktörerna inte går i samma viktklass (därmed inte sagt att någondera är vare sig fet eller direkt underviktig) ser han ingen annan råd än att använda både klor och tänder. Honi soit qui mal y pense (inskriptionen på strumpebandsorden: Skam den som tänker något illa därom)!

Missa inte den spännande fortsättningen! Tänkte underhålla er. Lossa slipsar och gördlar, ta fram popcornen, slå upp något i eventuella glas, luta er tillbaka och njut eller förfasas av fortsättningen av Nature strikes back!

Vi tycker oss nu veta att den massaker som ägde rum i badrummet i ett fredligt radhusområde för inte så länge sedan och där en (oss närstående) kvinnas pumpande arteriella blod blandades med kattschampo och vanligt klorerat göteborgsvatten inte kan skyllas på någon av ba(d)taljdeltagarna eller också på båda, var för sig eller i skön förening. Alltså släpper vi själva skuldfrågan. Ingen verkar komma att dö på grund av incidenten ifråga och HustruLisa får flera dygns pensionatsvistelse på skatte-betalarnas bekostnad och en storskattebetalare får laga sin mat själv.

No harm done. Ev´ry time I´m away from Liza water comes to my eye. Come back Liza, come back girl, wipe the tear from my eye. Man ska vara rädd om sin gamla partner - vederbörande är ändå ett litet sällskap!

Detta blev ett romantiskt mellanspel istället för raffel, men hang on - alltför snart följer den oundvikliga men kusliga fortsättningen av Nature strikes back!!!!

Jag har ju faktiskt lovat dig, käre Läsare, att berätta om min hjältemodiga hustrus tidigare bataljer med vilda djur.

Vi tycker oss nu veta att katter aldrig släpper sin vilddjursnatur helt - kanske gör inte kvinnor det heller. Och definitivt inte när deras barn hotas. Om ni sluter ögonen och försöker tänka er nästan rakt söderut åtskilliga timmar med flyg, så hamnar ni (om ni inte störtar i Kalahariöknen) så småningom i Kapstaden. Och om ni sedan beger er i en, helst luftkonditionerad, buss så långt söderut ni kan utan att behöva simma. Var är ni då? Rätt! Godahoppsudden. En nationalpark med vandringsleder, souvenirshopar och, framför allt, svårt kriminella babianer. Till denna förtrollade plats kom en gång ett antal svenska gynekologer av alla tänkbara kön och med profilering mot provrörsbefruktning, ackompanjerade av sina eventuella moatjéer av alla tänkbara kön samt representanter (av alla tänkbara kön) för den på den tiden så oundvikliga sponsorn, vars huvudsakliga, men alls icke hemliga motiv var att kränga läkemedel.

Vi ramlade ur bussen, gick till souvenirshopen och gynnade landets internationella handel. Därvid inhandlade hustrun och undertecknad (som hade det bästa kreditkortet) bland annat en godispåse till den yngste, fortfarande hemmavarande, sonen. Påsen var kul och innehöll salta kulor som kallades klippdassbajs (hyrax droppings) plus något chokladartat mojs. Jodå, det fanns flera anslag med "Beware of baboons" som varnade för att medbringa godis upp till klippans topp. Emellertid hade chauffören låst bussen och jag tog därför med mig påsen ifråga.

Detta var dumt som det skall visa sig i den spännande fortsättningen av Nature strikes back - b right back!

Tar nu det definitiva språnget mot den osminkade skildringen av hur Nature strikes back I vilket avsnitt min hustru kämpar mot en kriminell babianhanne. Spänn fast säkerhetsbältena ännu en gång, för nu kör vi!

Vi började alltså vår mödosamma vandring uppför den branta promenadstigen mot den sydligaste platsen på den afrikanska kontinenten (även om Cape Agulhaes något öster om Cape Good Hope är en god konkurrent). Plötsligt hör vi spridda utrop som låter som "BABOON!" Och där kommer han rusande med flera vakter hack i häl. Dessa är försedda med slangbågar (slangbellor) och långa påkar, vilka naturligt nog ingjuter respekt i babianerna. Denne listige individ hade dock fått ett visst försprång till vakterna och hade vädrat godis. Han hoppade raskt upp på min rygg och försökte komma åt påsen. Även om han kanske mätte en meter mot mina 180 cm och gick i en betydligt lägre viktklass än mina cirka 85 kg (nästan bara muskler för övrigt), så vet jag att vi borde vara ungefär jämnstarka och att han har mycket vassare tänder vilka härbärgerar för människor livsfarliga herpesvirus. En klen tröst i detta läge är att mänskliga herpesvirus torde vara lika potentiellt dödliga för en apa och att man därför lugnt kan bita tillbaka. Det vet jag, men vet han? Jag dansar alltså runt och håller påsen så långt bort från kroppen som möjligt, medan apan sitter på min rygg och försöker nå bytet ifråga. Vad ska jag göra?

Missa inte den spännande fortsättningen av Nature strikes back Kommer inom kort, om icke Amaronen tar slut i glaset (vaffan det är söndag kväll och jag är pensionär).

Ljög lite, fyllde på en amaroneliknande Apassimento di Barbera - rätt ok ändå! Den räckte för att fullborda den nervkittlande fortsättningen av Nature strikes back Visst känner man sig lite feg när man kapitulerar för en hälften så stor aphanne som visar tänderna, men det är förmodligen en klok taktik. Jag slängde därför ifrån mig godispåsen, den av apfan så hett åtrådda. Då vaknar URMODERN i min hustru, som omedelbart plockar upp påsen som vår men framförallt HENNES yngste SON ska få. Och babianen attackerar omedelbart henne och klättrar lika vigt uppför hennes kropp som nyss min egen.

Missa inte det gastkramande slutavsnittet av "Nature Strikes Back"

"Din lille apjävel", skriker Lisa och börjar dansa ungefär som jag nyss. Babianen blottar sina synbarligen oändligt många gula betar i ett hotfullt grin medan han trevar efter påsen. I brist på lagom avskräckande vapen som en lång påk eller en laddad slangbella skriker jag: "Släpp påsen för helvete, han kommer att bita dig, och det är FARLIGT!!!" Men icke, han får inte ta SONENS godis, och Lisa gör motstånd. Och babianen biiiter henne (uttalat ungefär som Anders Gernandt sade på tv för en evighet sedan: "Och ekipaget riiiver!"). Och då släpper Lisa äntligen påsen och babianhannen skuttar ut i bushen med densamma. Min fru får uppsöka omplåstringsstationen för inspektion och avtvättning/desinfektion. Under tiden överfaller babianen, som blivit törstig av det salta godiset, vår långbenta sponsorvärdinna för att sno hennes vattenflaska. Hon blir också tvungen att kapitulera och apan ifråga dricker av det i bergsskrevorna utspillda mineralvattnet.

Till all lycka rör det sig om ett varningsbett för Lisas del. Det har precis gått igenom hennes nyinköpta blus och lika precis rispat hennes gyllenfärgade, oändligt mjuka hud ovan sätet utan att gå på djupet. Tvätt och plåster räcker, eftersom hon har tagit stelkrampsspruta nyligen och ingen penetration av huden skett. Just det där med att min hustru eventuellt blivit penetrerad av en (annan?) babianhanne blir ett väldigt roligt skämt bland (det råa men hjärtliga) kollegagänget som möjligen fått sig en lokal konjak till kaffet. På hemresan visar en annan kollega vackra fotografier från vår utflykt, bland annat en fin bild av en babianhanne som halsar en mineralvattenflaska mot bakgrund av en fantastisk solnedgång. Det ser så fridfullt ut men det är bilden av en rå kriminalitet och ett bevis på Att Nature strikes back Kanske hörs och ses vi en annan gång?

PS Hustrun fick mera men av kattbettet nyss än av det historiska apbettet, vilket senare dock efterlämnade ett stöddigt blåmärke i flera veckor. Det följde tyngdlagen och fick henne att likna en blågul hoppstjärt – en utrotningshotad art. DS

PPS Den är nog faktiskt helt utdöd. DDS