De finns där hela livet. Från modersmjölken och potträningen via Freuds sexualstadier och tonårens sexualfixering till ålderdomens regression, då man gläds åt enstaka morgonstånd och en god avföring blir den bästa huvudkudden, liksom att överhuvudtaget kunna kissa, gärna planerat och utan efterdropp.

Och däremellan kommer förhoppningsvis inte bara fastan utan njutningen av mat och olika drycker.

Apropå Kroppsfunktioner

Vi firar Slutmuskelns Dag i Dag - Hurranus!

Idag firar vi slutmuskeln

En postdiarrhoisk fanfar av tarv-likt slag

En fantastisk skapelse, som till skillnad från flera sociala medier, kan separera gas från rena skiten, såväl flytande som fast. Den motstår den värsta bristolbombare (se nedan!). En egenskap som haltar något under inflytande av smittsamma tarmåkommor, vilket jag nyligen påmints om.

Min barndoms utedass är, likt Paris, värda en mässa – mörka med en speciell doft, som oftast inte var ren skitlukt, innan man lyfte på locket. På dassbänken låg oftast urgamla veckotidningar och varukataloger, så kallade priskuranter för studium och av tradition från den inte så avlägsna tid, då toalettpapper var en bristvara och lösrivna sidor ur priskuranter efter vederbörlig gnuggning dög bra till samma ända-mål (haha).

Ofta var det svårt att läsa därinne trots dagsljuset utanför på grund av insynsförhindrande nedåtriktade träribbor i dörren. Ibland satt man därför med dörren öppen eller tog med en ficklampa, elljus fanns sällan. På en två- eller trehålare, ibland med ett litet hål för mindre barn, kunde man gå med familjemedlemmar eller kompisar. Annars stod man utanför och snackade med kompisen innanför. Vuxenkompisarna var svårare, eftersom de stönade mera och luktade värre genom ribborna. Alternativt kunde man gå runt till baksidan av dasset och kika in på nedstickande Humle-å-Dumlerumpor, ehuru upp och ned, fast det var lite förbjudet. Bakom alla dass växte nässlor som tecken på kväveövergödning, eftersom många män hellre förrättade det mindre naturbehovet på utsidan av dasset. Detta påminner mig även om skildringen av ”Trisseboda” i Astrid Lindgrens böcker om Emil. När jag tänker på det nu, förstår jag inte riktigt varför jag oftast tyckte torrdass var så äckliga och längtade till vattenklosetten i stan.

Kanske var det en tidig rädsla för att ramla eller trampa ner i hålet. Kanske var det de krälande fluglarverna i skiten, om man tittade ner, eller lukten när skitåkaren i min mormors Höör kom med sin kärra med förseglade tunnor, ofta hästdragen och förföljd av ungar som ropade: ”Dassatömmaren, dassatömmaren!” Tydligen var tömningen av träck en syssla för parior och ut­övarna av denna syssla var oftast ilskna. Idag kan man ju ifrågasätta vilket som är vettigast, torrdass eller wc, framför allt ur miljösynpukt.

Tänker på bonden i Bohuslän som förvånade sig över spekulanten på hans boningshus, en storstadsbo med gott om pengar från storstan, han som ville "eda ude og skiida inne" istället för tvärtom. Stabon ville alltså ha vattenklosett och terrass.

Gasblåsarnas barn - En Fisvisa I Galopp-omlopp

Vad är väl Eko-Bubbel i fina glas mot egen naturgas?

Den behöver aldrig fyllas på. Den har fin arom ändå.

Skynda dig, skynda dig, doften sprider sig –

De fega ren har flytt, men

Endast i o-Vädret vistas Verkliga Vännen.

Man kan fjärta så fjäderlätt

Nästan som i en menuett.

Eller lägga av en stor Stark en

Så Brakveden lossnar från Barken.

Fisekungen av Vindien är Mon Archen.

Fadern brakar ut i Naturen

Av det skämda skrämda flyr djuren.

Men det lättar med fart för magen.

Till och med en bärfis och en get

Frågar: Var det JAG som sket.

Tacka för det!

Det luktar som yttersta dagen.

Moderns kjolar fladdrar för vinden.

Lyft nu på kjolen

Snart får du sitta på Den Helande Stolen.

Hoppas du hann få byxorna ner.

Till högre makter jag ber.

Det är ej nyttigt att hålla emot.

Minns att det står skrivet:

Det går liksom en Liklukt genom människolivet.

Men det är de olättade som blir sjuka o dör.

Det är de som lättar från marken

Som väderspända Väderballonger

Utan att himmelen nå just då.

Medan vi Fisare står kvar i våtmarken i parken.

Naturgas, maturgas

Icke lukta bra

Men allahopa utan naturgas

Inget att ha.

Hellre våga ett kraftigt vindkast och undvika med råge

Att spänna sin mage till bristningens gräns.

Än att spränga sin stackars tarm

Och släcka Livets låge.

När vid spisen du släpper ut livet i sista fisen.

Hoppas att eftermälet var:

Hen kunde fisa som en Karl.

Vädra din fader och din moder.

Känn deras ömma kyssande vind

Smeka din kind.

Helt tyst, helt luktlös, men minns: Deras rosen-odör aldrig dör.

Med ingången i gobbaåldern lägger man sig till med diverse märkligheter, närmast av typen tics. Kompisen Åke brukar pusta alltmer, utan att egentligen vara andfådd, särskilt när han blir lite nervös. Själv lade jag mig till med en märklig pillertrillarrörelse med tummen och pekfingret, företrädesvis på höger hand. Något som anses typiskt för Parkinsons sjukdom, vilken jag gudskelov inte lider av eftersom jag ännu inte fått den.

Om jag tänker efter hade jag redan för 20 år sedan någon sorts ofrivilliga huvudskakningar, då jag slog takten till mina egna yttranden, särskilt i tv-intervjuer. Såg oerhört fånigt och gammalmansaktigt ut, när jag själv tittade på programmet, så jag lade av med detta.

Mitt senaste charmtrick (istället för pillertrillandet) är att i ny såväl som nedan puta ut med underläppen, ungefär som den franske filmcharmknutten Maurice Chevalier på äldre dagar. Men jag gör det utan halmhatt och utan att med exotisk fransk brytning framföra "Thank heaven for little girls". Kan inte bestämma mig för om detta ökar min prestation eller bara ser löjligt ut. Hustrun påminner mig innan underläppen torkar in, men hon gillar inte detta mitt senaste tic (tics?).

Lugn, jag kommer säkert på något nytt, annars kan man ju prata lite mer för sig själv, kanske...